Onsdagen ur mitt perspektiv

I fredags small det till. När Emma och Markus hade farit hem kände jag mig väldigt seg, hängig och kall. Jag hade fått feber, så det var bara att gå bums i säng. Och där stannade jag hela helgen.

Nu är jag snorig, hes och slemmig, men jag mår bra! :)

Igår höll jag och den andra praktikanten i alla lektioner. Under förmiddagen var vår handledare med, men på eftermiddagen var vi utan handledare. Det var bara vi och eleverna. Det kändes lite märkligt, men ändå så bra! Imorgon ska vi vikariera hela dagen och kanske även hela fredagen. Jag kan då inte klaga på att vi får göra för lite ;)

Nåväl. För att nu komma till det jag skulle skriva om: onsdagen ur mitt perspektiv.

När min väckarklocka ringde tidigt på morgonen så var mina ögonlock dubbelt så stora som de brukar. Sängen var varmare och mjukare än vanligt, och jag ville inte stiga upp. På nåt sätt slet jag mig upp, slafsade i mig lite fil och bläddrade igenom morgontidningen (vuxenpoäng med morgontidning... eller hur?) och vaknade till. Jag skulle bara dra på mig lite kläder så var jag redo att åka. Men när jag kollade på klockan fick jag mig en liten chock. Klockan var bara kvart över sex. Bussen går kvart över sju. Hur jag hade tänkt kvällen innan när jag ställde väckarklockan var ett mysterium, men vaken var jag iallafall. I god tid.

Efter en långsam frukost gick jag iväg mot bussen. Det var mörkt, blött och blåsigt. När man ska gå mot bussen så måste man gå nerför en ganska lång och brant backe. Det finns en asfalterad väg, men det finns även en upptrampad stig som går snabbare. Jag valde stigen. Den leriga stigen. Jag tänkte "hoppas att jag inte halkar nu, för jag har en banan i väskan som skulle bli puré om jag landade på den" och helt plötsligt känner jag hur min rumpa stöter till i leran. I panik sätter jag ner händerna och försöker bromsa, men eftersom jag sitter i lera i en nerförsbacke så gliiiider jag ner. När jag äntligen lyckades ta mig upp på fötterna kollar jag mig runt och konstaterar att ingen såg mig. Förutsatt att ingen stod och spionerade i ett fönster.

När jag kommer fram till den upplysta busskuren kollar jag på mina händer. Dom är lika skitiga som dom är efter jag har letat efter maskar i Nyvall. Suck. Det som var "bra" med lerig rumpa var väl att jag fick många blickar riktade mot mig. Bra att jag kan glädja någon!

På skolan fick barnen göra girlanger som vi sedan pyntade klassrummet med. Åh, nu börjar jag få julstämning! :) (åh, en parentes här för att inflika att vi köpte julgardiner igår!) Jag har frågat Simon om jag får julpynta i lägenheten, men nej... han vill inte ha pynt innan första advent. Jag kanske ska passa på när han är och lyfter skrot.

När vi hade pyntat klassrummet var det en kille som sa, upprepade gånger "åh, det är ju som att gå in i en helt ny värld!". Hans ögon var enorma och det blev även mitt leende.

När jag sedan skulle åka buss hem så fick jag äran att åka med den omtalade reggae-chauffören! Klicka här för att läsa lite om han i VF Helt fantastiskt! När jag klev in i bussen så gav han mig ett stort leende. Han gungade i takt till reggaemusiken och pekade att vi skulle gå vidare in i bussen utan att betala. Antingen var apparaten trasig, eller så är han en underbar människa som gör livet så mycket gladare med små medel. Jag tror på det sistnämnda.

I stan var jag tvungen att hoppa av bussen och byta till en annan. Den skulle gå 15.25, men 15.35 stod den fortfarande kvar på Vasaplan. Då ser jag en busschaufför komma springandes mot bussen. Han var tydligen sen till sitt körpass... Visst, alla kan komma sent till jobbet, men han kan väl säga ursäkta? Han kompenserade förseningen med att köra extra fort och galet. Den glädje som reggaechauffören hade gett mig var inte längre kvar.

Så. Det var min onsdag. Hur har eran varit? :)