Livskvalitet

När jag beskriver kursen som jag läser nu är det många som rynkar pannan och kanske skrattar lite. "Är det där en universitetskurs?" ,"Ja, lärarutbilningen är ju känd för att ha låg standard..." och "Ni gör ju ingenting om dagarna".

Jag läser just nu en kurs som heter Livskvalitet. Vi har läst olika böcker som behandlar olika synsätt på livskvalitet. Ungefär 1-2 gånger i veckan träffas vi och har en föreläsning eller seminarium. Vi har alltså väldigt mycket hemstudier där vi själva får disponera tiden. Jag har läst det vi ska läsa, så jag har haft ungefär en vecka där jag inte har gjort så mycket skolarbete.

Den här kursen har inte alls varit jobbig. Inga tunga skrivuppgifter, tentor eller inlämningsuppgifter. Däremot har den varit, iallafall för mig, otroligt givande. Jag har reflekterat som aldrig förr. Jag har funderat, skrattat, gråtit och lärt mig massor om vad livskvalitet är för mig.

Vi har haft ganska mycket lektionstid till att fundera kring gamla lärare som vi har haft och hur de har ökat eller sänkt vår livskvalitet. Jag har insett att det egentligen inte spelar så stor roll vad och hur jag lär ut alfabetet, om jag tar division eller mulitplikation först, om jag använder veckodiagnoser eller inte. Det som spelar roll är hur jag ökar elevernas livskvalitet.

Igår hade vi en workshop med en från Bris. Hon lärde oss hur man för ett samtal med elever där vi lärare ska vara till för att lyssna. Det är betydligt svårare än vad man tror.

Jag minns när jag, i årskurs fyra, fick glasögon. Första dagen fick jag höra av två stycken (som jag aldrig har pratat med tidigare) hur ful jag var. Jag minns att jag blev jätteledsen inombords, men att jag inte grät. Jag bet ihop och hade ont i magen. Dagen efter bad min lärare U-B mig komma in i klassrummet innan skoldagen började. Jag blev först rädd och trodde att jag hade gjort nåt dumt. Men hon kramade om mig. Jag hade inte sagt ett ord om hur ledsen jag var, men hon såg det. Hon frågade inte vad som var fel, men hon visade att hon fanns där om jag behövde prata. Efter kramen gick jag ut ur klassrummet och kände mig mycket gladare. Efter ungefär en vecka gick jag fram till henne och berättade varför jag hade varit ledsen och hon lyssnade. Hon kom inte med några tips som jag ändå inte lyssnade på, hon viftade inte bort mina känslor och tyckte att de var värdelösa. Hon lyssnade.

I förrgår gick jag på Bodybalance. Jag brukar gå på det när jag är stressad, eftersom passet avslutas med avslappning. Vid avslappningen brukar mina tankar komma och jag stressas upp när jag tänker på allt som ska göras. Men vid avslappningen kan jag inte göra annat än bara acceptera mina tankar och låta dom vara. I förrgår märkte jag att inga stresstankar kom. Jag tänkte istället på hur påsken hade varit, hur vissa stunder var fyllda av livskvalitet. Efter avslappningen bad instruktören oss fylla våra lungor med ett ord som skulle förgylla resten av kvällen. Orden kunde vara lugn, harmoni, styrka eller energi. Mitt ord var, inte oväntat, livskvalitet. Den kvällen avslutades med te, mackor, mjukisbyxor, Simon och Disa, och en tupplur under filten. Det, mina vänner, det är livskvalitet för mig!

Igår jobbade jag på Iksu. Det är fortfarande roligt, och det känns knappt att jag jobbar. De två timmar jag inte hade några barn att leka med satt jag med en bok (som jag läser i kursen): Den sista föreläsningen. Den handlar om Randy Pausch som, med 3-6 månader kvar att leva, håller sin sista föreläsning där han bland annat pratar om hur han uppnådde sina barndomsdrömmar. Föreläsningen finns att se här: http://www.youtube.com/watch?v=j7zzQpvoYcQ

Se till att fylla era liv med livskvalitet!