Äggstremt virrigt

Jag har tidigare skrivit om mina virrperioder, och nu är det dags igen. I ungefär två veckors tid har jag varit onormalt virrig och framförallt klantig!

Jag har haft fler blåmärken än vad jag haft under hela året. Jag går in i saker, kastar handen i dörrkarmar och går in i ett rum och tänker "men, vad var det jag skulle...?". Det händer alldeles för ofta att jag avslutar meningen innan jag...

Men igår hände en ofantligt klantig sak. Det är knappt så att jag vill berätta. Men, efter mycket övervägande har jag bestämt mig för att en sådan klantighet inte ska försvinna i glömska. Jag måste dela med mig:

Igår, när Simon hade farit till skolan ställde jag mig vid diskbänken för att ta mig an frukostens disk. Allt gick fint, men när jag var klar upptäckte jag att jag inte alls var kvar. På köksbordet stod min äggkopp med ett äggskal. Jag orkade inte diska äggkoppen, så jag tänkte att det skulle räcka med att bara skölja av den. Så jag kastade äggskalet i komposten och sköljde snabbt av äggkoppen och ställde den i diskstället.

Men när jag satte äggkoppen i diskstället kände jag att det inte kändes som det brukade. Äggkoppen var liksom för lätt och bräcklig. Först då såg jag att det som var i diskstället var äggskalet och inte äggkoppen! Äggkoppen låg fint i komposten.

Jag fnissade lite åt min virrighet och skickade iväg ett sms till Simon där jag berättade om vad som hade hänt. Sedan fnissade jag lite till när jag tänkte på hur mamma skulle fnissa när hon hörde det här. När jag nu har delat med mig av mina virrigheter så hoppas jag att mamma fnissade litegrann. Jag hoppas såklart att alla ni andra fnissade lite också, för annars hade jag liksom inte behövt berätta det här. Jag hoppas även att ni kan dela med er av några virrigheter, så jag känner att jag inte är ensam.

Ha en fin söndag! Eller är det torsdag...? Eller fredag? Tisdag?