Så är jag inne på min sista vecka i Piteå. Sommaren är snart över. Känns lite vemodigt, men ändå ganska skönt att gå tillbaka till verkligheten i Umeå. Värmeljus, temuggen, Disa, lägenheten, långa bad, storhandling på Ica Maxi, Iksu, kompisarna, Lindellhallen och NH-kaffet. Allt som vanligt. Typ. Det är ju faktiskt en sak som har hänt som gör det här året liiite mer speciellt än året innan. Jag och Simon har ju förlovat oss! Vi tog på oss ringarna på vår 5-årsdag i Nyvall, med solnedgång, mygg och renar som sällskap. Dessutom hade vi mjukisbyxor på oss och vi drack brunnsvatten. Väldigt romantiskt!
Sommarjobbet på hemtjänsten har rullat på. Visst har det varit jobbiga dagar när hela familjen har varit samlad, fint väder och så har jag jobbat. Men för det mesta har jag trivts riktigt bra på jobbet! Ganska skönt att ha något att göra om dagarna och speciellt skönt när lönen rullar in!
Men ibland har jag känt att jag har varit i behov av ledighet. Som en kväll när jag jobbade... Det regnade och var en allmänt grå dag. Jag hade tid över, så jag städade personalrummet. Jag knöt den stora soppåsen och ställde den vid dörren så jag skulle komma ihåg att ta ut den efter jag hade skurat golvet. När golvet var fuktigt så tog jag påsen och sprang ut till sophuset som ligger 20 meter från personalrummet. Väl framme inser jag att jag hade glömt nycklarna till sophuset inne i personalrummet. Jag springer tillbaka, kommer ihåg att jag nyss har skurat golvet så jag tar av mig skorna och vandrar försiktigt in till de hånskrattande nycklarna som ligger i nyckelskåpet. Mina strumpor hinner bli lite blöta av fukten från golvet, så nu matchar mina strumpor min övriga regnindränkta outfit. Jag tar på mig skorna och går ut i regnet igen, mot sophuset. När jag öppnar dörren till sophuset och ska slänga soporna så inser jag, smått generad, att jag inte har några sopor i handen. Så där står jag som ett fån, med blöta kläder, i ett sophus och kastar en påse som inte finns. Återigen får jag gå tillbaka till personalrummet, men den här gången skiter jag i att ta av mig skorna, och hämta påsen (och kontrollerade nogrannt att nycklarna var med) och sedan gå tillbaka till sophuset en tredje gång och slänga soporna. Sedan gick jag tillbaka till personalrummet och möts av en kollegas förvånade blick, varpå hon säger: "varför är du så blöt? Du skulle väl bara slänga soporna?".
Eller en annan gång när jag var hos en vårdtagare som har afasi. När jag står och fixar frukost så säger hon något som jag uppfattar som "ingen syn" och hon viftar med händerna framför sina ögon, precis som folk på filmer gör när dom upptäcker att dom är blinda. När jag frågar henne om hon ser mig så säger hon något i stil med att hon ser att jag är där, men hon ser inte konturerna, bara en skugga. Jag börjar fiska upp min telefon ur fickan för att ringa en distriktsköterska. Antingen har ju tanten blivit blind eller så har hon blivit alldeles snurrig. Jag ställer frågor till vårdtagaren så jag får ut mer information, om hon har feber, ont någonstans eller om hon är yr. Medan jag väntar på svar i telefonen från distriktsköterskan ser jag något bredvid tvn. Det var ju tantens glasögon! Jag lägger på luren och ger vårdtagaren hennes glasögon och helt plötstligt får hon tillbaka synen! Vi båda fick ett ordentligt skratt!
Ibland kommer jag nog sakna en del vårdtagare, men ska jag vara ärlig så är det väldigt skönt med ledighet!
Jag och Simon har börjat med en ny liten hobby. Vi lägger pärlorplattor som vi ska smycka vår lägenhet med! Haha, det låter jättefånigt (och det är det också), men det är väldigt roligt :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar