Mina fötters död

Förra lördagen, när det var bröllop, hade jag på mig klackeskor (har fått höra av Siri att klackeskor låter "gulligt" och att det egentligen heter kort och gott klackskor). Som jag skrev tidigare så började mina fötter strejka och jag hade otroligt ont!

På vänsterfoten hade jag skavsår på både lilltån och ringtån och på högerfoten hade jag en blåsa både på stortån och under trampdynan. Efter några dagar försvann smärtan och dom där blåsorna blev väldigt roliga att trycka på! Speciellt den som var under trampdynan. Den var vätskefylld och den där vätskan flyttade på sig när man tryckte omkring... Det låter äckligt, men jag kan nästan slå vad om att alla som har haft en sån där blåsa vet vad jag menar! :)

I fredags, på kvällen, sprack blåsan under foten och kvar var (för att citera min bror Tomas) "en hudpåse".

Igår, lördag, skulle jag iväg på en kombinerad födelsedags- och inflyttningsfest. Eftersom jag är tråkmånsen som alltid tar de bekväma skorna framför de snygga, så ville jag slå till på stort och ta på mig några klackeskor. En tanke flög till mig och sa "men Jenny, ska du inte ta de bekväma skorna... tänk om du får tillbaka blåsorna?". Snabbt viftade jag bort tanken och tänkte för mig själv "äh, det som inte dödar härdar. Och vad gör några blåsor?".

Jag skulle ta en promenad till mitt gamla hood, Carlshem. En sträcka på nästan 5 km. Efter nästan halvvägs bränner det i mina fötter. Men jag har hunnit för långt för att det ska kännas värt att vända tillbaka. Jag härdar. Biter ihop.

Så fort jag kom fram tog jag av mig skorna och jag förbannade mig själv för att vara så korkad. Efter en trevlig kväll med en god sköldpaddetårta var det dags att förflytta oss till en uteservering inne i stan. Här hade jag två val - ta en taxi hem eller låna ett par låga skor.

Jag ville ju inte vara en tråkmåns, det var ju liksom en av anledningarna till mitt skoval, så jag fick låna ett par skor... som var tre storlekar för stora. Men, för stora skor kan ju vara till en fördel, vilket jag skrev om här tidigare!

När det var dags för mig att fara hem så kände jag mig ganska nöjd över mig själv. Jag härdade. Mina fötter överlevde.

Men i natt! Oj så ont jag har haft! Det pulserar under fötterna så det går inte att inte tänka på det. Nu ska jag bjuda på några väldigt osmickrande bilder.

På den nedre bilden ser man hur min tidigare blåsa har väckts till liv och blivit till en blåsa på blåsan. Ja. Jag får nog hålla mig till oklackeskor ett tag fram över...