måndag 25 november 2013

Energiboozt

Ja, det där z:at var meningen som en extra energiknäpp

Jag har inte rört varken litteratur eller worddokumentet som heter "exjobb" under hela dagen, men ändå känner jag mig inte särskilt stressad. Igår och idag fick jag två efterlängtade mail som innebär att jag nu har bokat in torsdagen för observationer och intervjuer, plus att mina intervjufrågor blev godkända (och fick tillochmed att "det ser jättebra ut"). Så skönt!

Litteraturgenomgången är ungefär klar. Så klar den kan bli i nuläget iallafall... Sen blir det ju ganska många finjusteringar, men det är en annan uppgift. Så de kommande dagarna ska jag jaga en diktafon och testa min undersökning på någon vän (någon som känner sig manad?). Sen tänkte jag inte göra så mycket mer, utan ladda batterierna inför veckan efter där jag tänker sitta och transkribera, analysera och producera sjukt mycket text. Och då behöver man väl frysen full med kakor och julpynt i lägenheten?

Idag när jag kom hem från kören (som förövrigt är en grym energikälla!) såg jag att jag hade ett kuvert i brevlådan. Där inne låg min sista examinationsuppgift, fast nu med kommentarer från läraren. Pulsen steg. 

Hoppas det är ett G. Hoppas att det är ett G. Snälla, var ett G.

Det skulle vara så skönt om jag blev godkänd och var utan något eftersläp nu vid c-uppsatsen. Speciellt om jag inte blir godkänd och måste skriva om då jag är på Island... tänk om jag måste göra ännu en till komplettering?

Jag fick inte godkänt.



JAG FICK VÄL GODKÄNT!

Jag är så himla stolt över det betyget! Det är det viktigaste betyget som jag har fått. För att citera mina lärare (som förövrigt var de bästa lärarna någonsin): "Det här är den viktigaste kursen. Det är den som visar om ni är redo". Jag är beredd att hålla med. Vi har gjort praktik, lärt oss om lärandeteorier och fördjupat våra egna kunskaper. Vi skrev en nulägesbeskrivning om oss själva som vi sedan fick utvärdera.

Det här är min blogg och då måste jag få skryta. Min lärare hade skrivit bland annat: "Du gör avancerade kopplingar till didaktiska teorier och perspektiv! Vilka ger dig en professionell förståelse av lärararbetet!! Tack för ett trevligt VFU-besök. Lycka till!!!"

Det var samma lärare som var och besökte mig under min praktik, och en sak han sa som fastnade i mitt minne var "Du älskar att vara lärare va? Det syns. Många ser ut att ha roligt, men jag ser att du älskar att vara lärare". Det var en av dom finaste komplimangerna jag har fått. Iallafall yrkesmässigt. Det syns att jag älskar mitt jobb. Så fantastiskt.

lördag 23 november 2013

Bio med mig själv!

När det blev bestämt att Simon skulle åka iväg så bestämde jag mig för att göra en liten mental to-do-lista över saker jag ska passa på att göra när jag är ensam. Vissa saker har jag glömt bort (därför skulle jag väl ha skrivit ner det istället för att ha det i huvudet) men vissa finns kvar. En del känns som helt ouppnåeliga och andra känns lite fåniga. Men här är en del av listan:

* Sova i soffan en hel natt
* Fika på stan ensam
* ...och då plugga/läsa på fiket
* Äta räkor (vilket Simon inte är så förtjust i)
* Äta en burk skagenröra
* Ha en egen liten spakväll
* Gå på bio ensam
* Träna ofta och bli riktigt stark
* Sjunga högt i lägenheten
* Dansa naken
* Storhandla
* Läsa en skönlitterär bok i flera timmar i sträck alternativt se en serie flera timmar i sträck
* Åka taxi ensam
* Göra Simons brunsås och kanske tillochmed förbättra den!
* Geocacha
* Unna mig saker så som ny jacka, fika, bio, god mat och saker jag vill ha

De som är överstrukna är de jag har gjort. Ja, inte så konstigt.

Ikväll ska jag få stryka en sak till. När Hungerspelen visades på bio för snart 2 år sedan såg jag den och kände mig dragen till den. Dagen efter fixade jag alla tre böckerna som ljudbok och jag lyssnade frenetiskt. Jag minns inte riktigt hur lång tid det tog, men jag lyssnade iallafall minst en timma per dag. Ganska snart var triologin över och jag kände en sån tomhet man gör när man har varit så inne i något och sedan tar det bara slut. T.ex. som när jag läste sista Harry Potter-boken, såg sista avsnittet av 24 eller sista avsnittet i Vänner. När tomheten la sig en aning började jag nästa projekt: att längta till andra filmen! Nu är den äntligen här!

Jag har inte haft tillfälle att se den än, men varje dag sitter jag och längtar. I morse kände jag att "ikväll måste jag se den!". Jag fick dessvärre inte med mig någon kompis ikväll, men istället för att vänta till veckan för att se med sällskap så tog jag chansen och bokade en biljett till mig själv.

Så ikväll ska jag alltså gå på bio helt själv! Eller, inte helt ensam... Hela salongen är fullbokad, så jag kommer ju knappast vara ensam. Men ni fattar vad jag menar.

Kommer bli spännande! Hur gör man...? Ska man låtsas att man är i sällskap och att sällskapet har fått platser en bit bort? Eller ska jag sträcka på mig och visa att jag är cool som vågar gå själv? Eller kommer alla tycka att jag är tragisk som inte har några vänner? Får man äta godis?

torsdag 21 november 2013

Omtänksamhet

Jag skrev det här på facebook igår, och även om de allra flesta av mina läsare är kompis med mig på facebook så tänker jag dela med mig av det här så att ni andra också har en chans att få läsa vad jag får höra på jobbet.

Jag jobbade igår när en väldigt söt och frågvis pojke på 5 år kom till passningen. Han frågade om allt möjligt... t.ex varför näsor ser ut som dom gör, varför det är natt ute fast det är dag inne och hur många
kritor som finns i hela världen.

Pojke, 5 år: "Fröken... Har du nån storebror?"
Jag: "Jag har faktiskt två!"
Pojken: "Är dom pojkar eller flickor?"
Jag: "Dom är pojkar"
Pojken: "Vad har dom för lego?"
Jag: "ehm... ja... jag tror inte dom har lego, för dom är vuxna..."
Pojken: "Stackarna. Jag ska önska till tomten att dom får varsitt starwars-lego!"

Först skrattade jag åt frågan om mina bröder var pojkar eller flickor. Det är inte så lätt alltid. Jag brukar få höra om de gånger jag kallade min bror för "storasyster Erik". Jag minns även den gången jag insåg att morfar faktiskt var min mors far!

Sen blev jag så glad över pojkens omtänksamhet. Att han, helt uppriktigt, önskar att två helt okända människor ska få lego och få uppleva samma glädje som han själv (han fick nämligen själv ett starwars-lego när han fyllde år). Han hade lika gärna kunna säga "ha-ha, dom har inte lika kul som mig!" eller något annat egoistiskt. 


Jag har ju upplevt lite stress, panik och ångest över min uppsats. Men igårkväll när jag var på ett pass Bodybalance (jag har sagt det förut och jag säger det igen - som balsam för själen!) fann jag ett slags lugn. Jag kom till insikt att jag har ett ganska säkert liv. Jag har en stor familj som är fylld av kärlek, jag har Disa, Simon och ett tryggt hem. Det finns mat på bordet varje dag och jag behöver aldrig känna mig ensam om jag inte vill. Även om jag inte badar i pengar så har jag en trygghet, en buffert som ligger sparad, och jag vet att jag skulle få hjälp ekonomiskt om det skulle behövas. Jag är frisk och kry, och mig veterligen så är de jag håller av allra mest också det. Jag ser fram emot julen som kommer bli en massa dagar av mys, skratt och kramar av både min och Simons släktingar och jag behöver aldrig vara orolig för att alkoholen ska plockas fram och någon släkting ska bli odräglig. 

Jag har ett tryggt liv helt enkelt. Då spelar det ingen roll att jag har lite ångest över uppsatsen. 

Så nu ska jag koka te, äta knäck, lyssna på pianomusik och plugga lite till. 

tisdag 19 november 2013

Första ordentliga dippen

Jag har inte haft den bästa starten på examensarbetet. Första dagen blev jag förkyld, vilket jag fortfarande inte har blivit frisk ifrån, vilket medförde att jag hade dåligt med energi de första dagarna. Sedan skickade jag in några preliminära frågeställningar till min handledare för godkännande. Efter flera dagar utan svar frågade jag hur det gick för henne, varpå jag direkt får svar att hon "inte hade fått iväg svaret". Tack för det.

Första ordentliga veckan spenderades alltså genom att läsa flertalet böcker (har verkligen lärt mig att skumläsa nu!) utan att egentligen veta vad jag ska leta efter. Igår läste jag de sista böckerna jag hade valt ut och började strukturera upp vad jag ska skriva.

Idag började jag dagen med att storstäda lägenheten. Det behövdes verkligen. Jag bestämde mig för att börja plugga klockan 11. Jag var helt inställd på det och ju renare lägenheten blev desto mer inspiration fick jag att skriva. Så satte jag mig ner. Öppnade dokumentet. Sen förstelnades mina fingrar. Halsen blev tjock och varje muskel i mina armar vägrade göra det som krävdes för att skriva.

Och så har det hållit på resten av dagen. Jag har i och för sig tvättat och manglat dukar också, men det känns inte riktigt helt bra. Det var inte såhär jag föreställde mig att jag skulle skriva min uppsats. I min vision har jag tänkt att jag ska plugga mellan 8 och 17, gjort det jag skulle och sedan vara ledig på kvällarna. Ingen ångest, ingen klump i magen, lagom mycket stress och massor av inspiration.

Just nu vet jag inte exakt vad som är problemet... Kanske tror jag för lite på mig själv? Det lilla jag har skrivit läser jag med avsmak. Eller tar jag för slappt på det här? Tänker att det ordnar sig till slut?

Åh. Jag hade verkligen behövt Simon i närheten en dag som denna. Få kroppskontakt, få höra några stärkande ord och någon att dela min frustration med.

En sak som får mig på bättre humör är tanken på att om två månader är jag på min examensceremoni! Oavsett om jag klarar c-uppsatsen eller inte så kommer jag ändå vara med på ceremonin med mina klasskompisar och jag kommer vara stolt. Jag är faktiskt väldigt nöjd över mig själv som har klarat universitetstiden hittills utan kompletteringar. Och jag vet att jag kommer bli en bra lärare - även om min uppsats blir katastrofalt dålig.

En annan sak som får mig på bättre humör är tanken på mina fina syskonbarn. Jag har tänkt på dom en hel del de senaste dagarna, och hur de förgyller mitt liv genom att bara finnas. Känns väldigt tråkigt att vi träffas så sällan - men det blir desto roligare att ses när vi väl gör det!

En bild från en gulddag i mitt minne. Solen sken och vi busade i gräset i flera timmar. Klappade på grannkatten, plockade pinnar och gömde oss bakom vindskyddet. Eller bara höll handen och var varandra nära.

fredag 15 november 2013

Störande saker i vardagen #7

När man upptäcker att man har kryddat havregrynsgröten med cayennepeppar istället för kanel...

torsdag 14 november 2013

Störande saker i vardagen #6

Den här listan hamnade lite i glömska, men nu får den ett litet uppsving.

#6 är: den där flärpen på gräddpaketen som ska göra öppningen enklare som oftast går av och därmed försvårar öppningen!


onsdag 13 november 2013

Att bry sig om det väsentliga

Igår cyklade jag hem från universitetet. Klockan var strax 13, solen värmde min rygg, det var vindstilla och jag funderade på om jag skulle ta en cykeltur förbi några geocaches.

Två nätter i rad har jag drömt att jag har gått i en uppförsbacke men halkat och ramlat rakt fram. I drömmarna har jag slagit i tänderna i backen och tänderna har därför skjutits in i tandköttet. Jag har vaknat kallsvettig och helt säker på att mina tänder är borta. Det sägs att drömmar där man förlorar tänder beror på en underliggande stress... kan det vara c-uppsatsen som spökar?

Nåväl. Jag cyklade hem och var ganska nära, när jag skulle göra en högersväng. Jag känner hur bakdäcket på cykeln glider undan och det går jättefortlångsamt alltihop. Jag hinner tänka "oj, nu faller jag, jag kanske borde försöka ta emot mig" men jag hinner inte riktigt reagera kroppsmässigt. Jag känner hur min axel slår i backen, sedan hakan och sist känner jag hur mina tänder på överkäket tar ett ordentligt bett i asfalten. "Undra hur lång tid det kommer ta innan jag får tandprotes? Åh, nej. Tänk om jag måste gå utan tänder i flera veckor!" hinner jag tänka en sekund innan en tjej springer fram till mig och frågar hur jag mår. Hon hjälper mig att trassla ut mina ben från cykeln (ett ben var i ramen... hur lyckades jag med det?) och plocka ihop mina böcker som hade spridits ut. När hon återigen frågar hur jag mår så har jag precis insett att jag blöder kring min mun och jag säger "är mina tänder kvar? visst är dom borta? Eller?" i lätt panik. Hon säger lugnande att alla tänder är kvar och hela. När inget annat var av och jag kände mig helt okej så gick hon vidare.

Nu i efterhand kändes det så knäppt att det var tänderna jag först brydde mig om. Skitsamma om jag hade brutit handen eller armen - tänderna får inte tryckas in! Ännu konstigare är det när jag tänker på hur viktig min arm och hand är i och med uppsatsskrivningen när jag samtidigt inte någonsin varit särskilt nöjd över mina tänder. Det är konstigt hur man prioriterar i vissa lägen.

När jag kom hem upptäckte jag att högerhanden hade massa hud som var uppfläkt och i köttet fanns en massa grus. Jag försökte tvätta bort det så gott det gick, men när jag stod där vid handfatet med tänkte jag på hur äckligt det var... hud som såg ut som det inte skulle göra, grus som var på fel ställen och dessutom behövde jag använda en pincett för att få ut grusbitar som hade åkt in under huden. Då kände jag hur det började svartna för ögonen och jag fick världens svettattack. Jag drog av mig klänningen och när jag skulle slita av mig mina leggings så inser jag att det är stora hål i dom... försöker i lätt panik slita av mig dom också, inser att jag har skrapat upp högerknä också och några sekunder senare ligger jag i bara underkläder på golvet och flämtar. Sen händer det märkliga:

Jag börjar skratta. Hysteriskt.

Det kändes så komiskt när jag låg där och toksvettades för lite skrapsår. Jag samlade mig och återvände till handfatet för att fortsätta rengörandet. Då tittar jag mig själv i spegeln och möter blicken av en tjej med svullen haka, blanka ögon, morgonfrisyr i håret och svett som rinner över bröstkorgen. Jag kan inte minnas sist jag svettades så mycket.

Idag mår jag bättre. Har lite ont i knät och nacken, men handen gör faktiskt väldigt ont. Tror inte jag fick ut allt grus... Jag satte på ett plåster och vill inte byta, för då måste jag se den uppfläkta huden igen. Någon som vet hur jag borde göra?

Jag är väldigt tacksam över att jag inte bröt något. Tänk så besvärligt att skriva c-uppsats med högerarmen i gips eller tänk om jag bröt båda benen och hamnade i rullstol? Då hade jag ju inte ens tagit mig in i min lägenhet... Eller tänk om jag tappade mina tänder och fick se ut såhär: