Att bry sig om det väsentliga

Igår cyklade jag hem från universitetet. Klockan var strax 13, solen värmde min rygg, det var vindstilla och jag funderade på om jag skulle ta en cykeltur förbi några geocaches.

Två nätter i rad har jag drömt att jag har gått i en uppförsbacke men halkat och ramlat rakt fram. I drömmarna har jag slagit i tänderna i backen och tänderna har därför skjutits in i tandköttet. Jag har vaknat kallsvettig och helt säker på att mina tänder är borta. Det sägs att drömmar där man förlorar tänder beror på en underliggande stress... kan det vara c-uppsatsen som spökar?

Nåväl. Jag cyklade hem och var ganska nära, när jag skulle göra en högersväng. Jag känner hur bakdäcket på cykeln glider undan och det går jättefortlångsamt alltihop. Jag hinner tänka "oj, nu faller jag, jag kanske borde försöka ta emot mig" men jag hinner inte riktigt reagera kroppsmässigt. Jag känner hur min axel slår i backen, sedan hakan och sist känner jag hur mina tänder på överkäket tar ett ordentligt bett i asfalten. "Undra hur lång tid det kommer ta innan jag får tandprotes? Åh, nej. Tänk om jag måste gå utan tänder i flera veckor!" hinner jag tänka en sekund innan en tjej springer fram till mig och frågar hur jag mår. Hon hjälper mig att trassla ut mina ben från cykeln (ett ben var i ramen... hur lyckades jag med det?) och plocka ihop mina böcker som hade spridits ut. När hon återigen frågar hur jag mår så har jag precis insett att jag blöder kring min mun och jag säger "är mina tänder kvar? visst är dom borta? Eller?" i lätt panik. Hon säger lugnande att alla tänder är kvar och hela. När inget annat var av och jag kände mig helt okej så gick hon vidare.

Nu i efterhand kändes det så knäppt att det var tänderna jag först brydde mig om. Skitsamma om jag hade brutit handen eller armen - tänderna får inte tryckas in! Ännu konstigare är det när jag tänker på hur viktig min arm och hand är i och med uppsatsskrivningen när jag samtidigt inte någonsin varit särskilt nöjd över mina tänder. Det är konstigt hur man prioriterar i vissa lägen.

När jag kom hem upptäckte jag att högerhanden hade massa hud som var uppfläkt och i köttet fanns en massa grus. Jag försökte tvätta bort det så gott det gick, men när jag stod där vid handfatet med tänkte jag på hur äckligt det var... hud som såg ut som det inte skulle göra, grus som var på fel ställen och dessutom behövde jag använda en pincett för att få ut grusbitar som hade åkt in under huden. Då kände jag hur det började svartna för ögonen och jag fick världens svettattack. Jag drog av mig klänningen och när jag skulle slita av mig mina leggings så inser jag att det är stora hål i dom... försöker i lätt panik slita av mig dom också, inser att jag har skrapat upp högerknä också och några sekunder senare ligger jag i bara underkläder på golvet och flämtar. Sen händer det märkliga:

Jag börjar skratta. Hysteriskt.

Det kändes så komiskt när jag låg där och toksvettades för lite skrapsår. Jag samlade mig och återvände till handfatet för att fortsätta rengörandet. Då tittar jag mig själv i spegeln och möter blicken av en tjej med svullen haka, blanka ögon, morgonfrisyr i håret och svett som rinner över bröstkorgen. Jag kan inte minnas sist jag svettades så mycket.

Idag mår jag bättre. Har lite ont i knät och nacken, men handen gör faktiskt väldigt ont. Tror inte jag fick ut allt grus... Jag satte på ett plåster och vill inte byta, för då måste jag se den uppfläkta huden igen. Någon som vet hur jag borde göra?

Jag är väldigt tacksam över att jag inte bröt något. Tänk så besvärligt att skriva c-uppsats med högerarmen i gips eller tänk om jag bröt båda benen och hamnade i rullstol? Då hade jag ju inte ens tagit mig in i min lägenhet... Eller tänk om jag tappade mina tänder och fick se ut såhär: