Så fort vi sitter vid bordet och äter så kommer hon och sätter sig bredvid. Hon spärrar upp ögonen, lägger huvudet på sned och kanske ger ifrån sig ett ömkligt mjiiiaauuu.
Det är otroligt svårt att stå emot skönheten, så självklart får hon smaka en liten godbit. Men ibland, när hon har varit riktigt snäll, brukar hon få godis som är extra goda. Vi har dom i en påse, på tredje hyllan i skafferiet. Hon har lärt sig ljudet av skafferidörren, så så fort vi öppnar den kommer hon springandes i hopp om att få en supergodbit. Det är inte alltid hon får en, men nästan alltid.
För några dagar sedan lekte vi och gav henne extra många godisbitar. Vi trodde att hon var nöjd, men åhnej, så fel vi hade.
Vi satt i soffan, både jag och Simon, och vi hade inget besök den kvällen. Plötsligt hör vi hur skafferidörren mystiskt öppnas. Det prasslas, smygs... vi smög till köket och såg en lurvig svans sticka fram ur skafferiet. Men Disa!
Hon som brukar vara så lydig har helt plötsligt bestämt sig för att ta saken i egna tassar. Nu för tiden får vi stänga skafferidörren flera gånger per dag. Men hon ser, såklart, heeeelt oskyldig ut när hon tassar ut ur köket... med skafferidörren öppen.
Du, Disa, du kanske borde lära dig att stänga dörren?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar