Flytt av känslor

Tre dygn. Det är endast tre dygn sedan vi fick veta att vi skulle vara tvungna att flytta. TRE dygn!

På dessa tre dygn har vi skrattat, köpt flyttkartonger, packat ner allt vi äger, skrivit kontrakt, sagt upp oss från Gårdsrådet, adressändrat, flyttändrat internet, skaffat elbolag, bokat lastbil, klagat, varit glada, arga och nu är jag väldigt trött.

Det allra mesta har gått bra, över förväntan faktiskt, och nu är vi inne på vår sista kväll på Gnejsvägen. Vår lägenhet är hullerombuller, grannarna har högljudd fest och jag gäspar stort nu när klockan är halv tio. Känns ändå som ett bra avslut.

I morse fick vi första bakslaget. Det blev problem med kvitteringen av våra nya nycklar och besiktningen. Det var ett tag på tal om att vi inte skulle få flytta nu i helgen som vi hade ställt oss in på. Då brast det för mig. Ända sedan vi fick beskedet har jag gått omkring och småskrattat... Hela situationen har känt så bisarr, och ännu bisarrare är det hur bra det har löst sig. Men som sagt... kvart över åtta i morse satt jag i soffan och storgrät. Jag såg framför mig hur arbetarna skulle komma hit på måndag morgon och vi har ingenstans att ta vägen. Vi som hade fixat allt!

Simon kramade mig så gott han kunde, men han var tvungen att cykla iväg till skolan. Jag ringde till Sara och fick prata/gråta ut lite, och sedan tog jag mig ett sista bad i badkaret. Även där grät jag. Allt kändes så jobbigt! Det hade varit så skönt om det var någon som ringde och sa "Jenny, ni har vattenskada och ni måste flytta. Men ta det lugnt - jag fixar allt! Var bara redo att skriva på kontraktet på lördag så kommer allt lösa sig!". Nu har det varit telefonsamtal hit och dit, omdirigeringar, ingen som vet något, undantagsfall... Jag är less! Efter mitt (sköna) storgråt ägnades följande timmar med att halvpacka - men ärligt talat kändes det lönnlöst eftersom vi kanske inte ens skulle få flytta. Vid halv tre kom samtalet jag hade väntat hela dagen på: vi får flytta! Det blir av!

Så nu har vi packat och packat. Vi börjar se slutet, men än känns det som att mycket är kvar! Jag är så trött att jag glömmer bort vad jag gör och ibland tror jag att jag ska somna så fort jag stannar upp. Det är minsann inte lätt att packa ihop en lägenhet där två stycken har bott i tre år. På TRE dagar. Samtidigt som vi har heltidsstudier och extrajobb. Jag kan säga att jag längtar till måndagkväll då jag sitter på bussen på väg mot Piteå och två veckor ledighet.

Det fina med panikflytten är att vi inser hur underbara vänner vi har. Så fort vi berättade om vattenskadan fick vi höra "säg till om ni behöver hjälp!" och när vi fick tag i en lägenhet och frågade om flytthjälp av vännerna så sa alla direkt "absolut!". Man blir nästan tårögd. När vi berättade för gårdsrådet att vi var tvungna att flytta så fick vi höra hur fina grannar vi har varit och att vi kommer att bli saknade. Den kvällen, när jag och Simon låg i sängen och skulle sova, sa Simon "Jenny, jag tror minsann vi har lyckats!". Ja, det har vi faktiskt. Vi har lyckats skaffa fina vänner och grannarna tycker om oss.

Nu lägger jag all irritation åt sidan, ler åt tanken på mina vänner, packar lite till och sedan ska jag sova min allra sista natt på Gnejsvägen!