Full av intryck

I onsdags fick jag ett sms av min vän Aster som frågade mig om jag ville med på äventyr. Robert Larsson har i sommar haft ett program i p3 (sista avsnittet var idag) som heter Liftaren. Det går helt enkelt ut att han varje vecka får i uppdrag att ta sig till en speciell plats någonstans i Sverige, och detta genom att lifta. Aster hade erbjudit honom lift och nu undrade hon om jag ville följa med!

Såklart jag ville det!

Så jag, Aster, Tanja och Tanjas kompis Alexandra trängde in oss i en bil tillsammans med Robert och drog ut på äventyr! Vi for runt, träffade en Thord som vi fick komma hem till och dricka saft och lyssna på historier om bröderna Landby. Ni kan se en gammal dokumentär om dessa två bröder på svtplays öppna arkiv. Länk till den dokumentären finns här!

Sedan åkte vi vidare för att kolla in det som har utnämnts till Sveriges smutsigaste hus. Och ja... jag skulle väl inte hålla med om att det där var ett hus. Det var ungefär i samma storlek som stugan i Nyvall, fast bra mycket smutsigare! Det var nästan tio år sedan bröderna avled, så man kan tänka sig att huset har förfallit, men enligt Thord och en annan man vi mötte så var det så smutsigt (om inte ännu smutsigare!) när bröderna levde.

Avsnittet sändes idag klockan 13, men om ni inte lyssnade då och är sugna på att höra lite så kan ni lyssna på podden som finns här! Jag vill bara meddela att det enda man hör av mig är ungefär "Hej, Jenny!", "jaaa", "hahaha" och "jååå". Men ni kan ju alltid lyssna och höra mina fina vänners stämmor!

Igår hände en till sak. Ja. Jag har nog inte nämnt det här tidigare, så det är väl dags nu... I Januari tar jag min lärarexamen. Så jag känner att jag står i ett vägskäl. Antingen tar jag väg 1 - söka lärarjobb och hoppas att jag får ett längre vikariat, eller så tar jag väg 2 - jag tar det där "fria året" som många tar efter gymnasiet.

Jag har funderat lite till och från sedan i påskas, och i sommar slog det mig med kraft! Jag ska bli au pair! Det är något jag alltid har velat testa, timingen är perfekt och det är ju verkligen en bra erfarenhet! Så jag har ställt frågor till mina au pair-experter Sara och Malin om hur man går till väga. Så de tipsade mig om en hemsida där man kan göra en profil och sedan söka familjer. Familjer kan söka upp en också, så det fungerar åt båda hållen.

I början av juli gjorde jag en profil och slängde iväg en hel del ansökningar. Vissa svarade, andra svarade inte. När vi var på Rhodos svarade en familj som var en av mina favoritfamiljer och vi har hållit kontakten sedan dess. Efter Rhodosresan smällde det till och jag har ganska intensiv kontakt med åtminstone fem familjer. Igår hade jag bestämt dejt på Skype med två av familjerna. Den första klockan 21.40 och den andra 22.00. Låt mig spola tillbaka tiden.

Jag var så fruktansvärt nervös! Jag minns när jag skulle sjunga solo för första gången (på en riktig konsert det vill säga), jag gick i sjuan och jag trodde att mina tarmar skulle hoppa ut genom naveln. Då var jag nervös! Igår var jag ännu nervösare! Jag kände inte igen mig själv... jag minns knappt vad jag gjorde timmarna innan samtalen.

Klockan var nu 21.30 och jag loggade in på Skype. Klockan gick otroligt långsamt! När den var 21.43 loggade familj nr 1 in (jag kallar dom London, för dom bodde i... ja... London) och min puls steg ännu mer! Jag borde ha haft pulsklockan på mig. Vi ringde varandra och precis när samtalet kopplades upp så blev hennes bild helt svart. Efter bara en minut fick jag ett mail som hon hade skickat från sin mobil att datorn hade kraschat. Vilket antiklimax! Vi bestämde att vi skulle höras efter jag hade pratat med familj nr 2 (Clonakilty-familjen).

Den där jobbiga väntan kom tillbaka. Klockan segade sig fram till 22.00. Klockan blev 22.05. Jag tänkte på att irländare inte är kända för att hålla tiderna, så jag bestämde för att vänta ett bra tag till. Klockan blev 22.15... Klockan 22.30 gav jag upp. Antiklimax nummer 2.

Jag ringde upp London-familjen. De svarade på en gång och jag fick prata med Keri och Scott. Dom var otroligt trevliga! Jag sa att jag var lite nervös för att prata engelska, eftersom jag inte gör det så ofta, men dom peppade mig och sa att jag var jätteduktig! Då släppte mycket av min nervositet! Jag fick ett bra intryck av dom, dom var unga och trevliga, och verkade ha ungefär samma tankar som jag. Problemet under samtalet var dock att Clonakilty-familjen nu försökte ringa mig säkert 8 gånger. Lite störande.

Men efter det första samtalet så ringde jag upp Clonakilty-familjen. De har varit en favorit hos mig, och ja... det håller i sig! Colette och Joe var så trevliga och irländska som man kan tänka sig (ja, rött hår...)! Dom vill ha en au pair mellan mars och juli, vilket passar mig superperfekt! Iiiih! Dom pratar ju underbart roligt och om jag skulle bo där så kommer min skolengelska bytas ut mot landet-irländska.

Efter samtalet var jag helt uppe i varv! Det var så många intryck som skulle smältas! Jag ringde Simon och han peppade mig (som vanligt!). När han frågade saker som "hur många timmar skulle du arbeta?" och "hur mycket tjänar du?" så kunde jag inte riktigt komma ihåg var dom hade sagt. Jag tänkte egentligen anteckna under samtalen, men det hade jag helt glömt bort medan vi pratade.

Mina tankar snurrar verkligen. Ska jag verkligen köra på det här? Kommer jag klara det? Hur kommer min hemlängtan vara? Tänk om jag hittar mitt dröm-lärarjobb?

Men min magkänsla säger att jag ska ta vara på chansen och göra det här. Den säger även att jag ska köra på Clonakilty-familjen. Så... jag ska nog lyssna på magen och säga till familjen att jag är deras om dom vill ha mig!

AAAAAAhhhhhhh!

Det ska bli skönt med helg och vila så jag får chans att smälta alla intryck!