Glädjekällor

Igår var första dagen på sista praktiken. Hej och hå så trött man kan bli! Ni som någon gång har gjort praktik i en lågstadieklass förstår vilken trötthet jag pratar om. Det är inte en trötthet som efter ett ordentligt träningspass eller en alldeles för sen kväll... Trots att vi bara har lektioner mellan 8.20-14.00, så är jag helt utmattad vid skoldagens slut. Jag är på helspänn hela tiden, har 26 namn att lära mig, ska vara trevlig/bestämd/kärleksfull/vuxen/respektingivande och dessutom lära mig alla rutiner. Dessutom är vår handledare sjuk, så det är jag, min praktikkamrat och en vikarie. Inte det mest ultimata med tre nya vuxna i en klass som behöver massor av rutin och kända ansikten.

Men ändå är praktiken det absolut roligaste med lärarutbildningen! Jag känner mig som en svamp som suger i mig all information jag får. Och jag måste faktiskt säga att idag, dag 2, kan jag alla elevers namn! Fast bara om dom sitter på sin plats.

Idag skulle jag berätta lite om Mozart. Jag berättade att han föddes i Österrike, och kom på att det säger ju ingenting om man inte vet vart det ligger. Så jag kom på att jag kunde visa världskartan. Men såklart är den högst upp på rullgardinen och ni vet den där flärpen som man ska dra i? Den hade krånglat sig fast. Efter någon minut av hoppande, stönande och kämpande med en pekpinne utan krok fick jag äntligen ner kartan. Och vad händer? Hela klassen applåderar, visslar och ropar "wooooow"!. Så fantastiska små barn!

En annan glädjekälla är min fantastiska gospelkör! Jag började ju i våras, och det var också väldigt roligt. Men förra måndagen drogs nya terminen igång (något jag missade för jag ville vara med Simon) och vi "gamla" från kören fick en smärre chock när vi var 30 personer! Förra terminen var vi glada om vi var 8. Men att vara en stor kör betyder inte alltid att det låter bra, men jag måste säga (om än jag är något partisk) att vi låter fantastiskt bra! Jag hade gåshud hela körövningen.

Ikväll, efter att jag hade haft praktik och direkt åkt till Iksu för barnpassning, for jag till Ica Mariehem för att handla lite mat till morgondagen. Jag lyssnar på en dokumentär med hörlurar och har märkt att en person har cyklat bakom mig nästan hela vägen. Personen parkerar sin cykel bredvid min, men jag står med ryggen mot så jag ser inte vem det är. Lite halvrädd på grund av förföljelseskräck och en läskig dokumentär så hoppar jag till högt när jag känner en hand på min axel. Med ett ansiktsuttryck som såg ut som en förvånad apa blandat med valfritt ansikte från någon som ser en skräckfilm på bio, vänder jag mig om för att se in i ögonen på en tjej i min egen ålder. Hon skrattade till när hon såg mitt ansiktsuttryck och hon sa något, men jag hörde inte orden. Så jag tog ut hörlurarna och hon sa "jag ville bara säga att jag älskar dina stövlar!", och precis när jag hade uppfattat hennes snälla ord och stapplade ur mig "öööh... oj.... tack!" så försvann hon lika fort som hon hade kommit. Men jag kan säga att jag handlade med ett stort leende!

Det har inte hänt mig ofta, men jag älskar när någon okänd säger en snäll kommentar! Helt utan baktanke. Bara för att vara genuint trevlig. Det ska jag bli bättre på!