Blodad tand

Det är ganska ofta jag får ett erbjudande eller att det dyker upp någonting spontant. Ofta känner jag att det är något jag ska/borde/vill göra, men på nåt sätt kommer jag på undanflykter för mig själv. Jag har bråttom hem, måste plugga, Simon väntar, måste handla, är förkyld, vill inte vara till besvär...

Jag har länge velat bli blodgivare. Jag minns när jag var liten och pappa åkte iväg och gav blod, och jag minns hur snällt jag tyckte det var. Tänk om man själv behöver blod nån gång! När jag fyllde arton begav jag mig till blodcentralen och fyllde i en anmälan. De fyllde fyra rör med blod för att kolla att allt var okej. Jag är nålrädd och är känslig för att se blod, men själva stickningen gick bra. Det kändes inte så mycket, och jag tittade bort. Mot slutet sa sköterskan att "nu är det snart klart!" och jag tittade mot mitt armveck. Där ser jag den gigantiska nålen sitta fast i armen, blodet forsar i röret och jag känner hur allt blod i mitt huvud försvinner. Jag börjar frysa och samtidigt toksvettas, synen blir suddig och helt plötsligt ligger jag på britsen och en sköterska håller mina ben rakt upp i luften. Jag hade svimmat för en kort sekund och sköterskan sa att jag inte var redo för att ge blod. "Vänta tio år eller gå upp tio kilo".

Senast igår tänkte jag att jag skulle anmäla mig som blodgivare igen. Det har bara gått tre år, men kilona har kommit. Men som så ofta tänkte jag att "äh, jag gör det sen, jag har så mycket på gång nu ändå!", så jag skippade att anmäla mig.

Men idag när jag gick hem från skolan stod blodbussen vid Universum (vid universitetet). Det kändes som att den ropade till mig och jag tog några stapplande steg mot bussen. Efter några meter ångrade jag mig och kom på att jag hade bråttom hem, så jag styrde stegen mot hemmet. När jag låste upp min cykel funderade jag på vad jag egentligen skulle göra hemma. Plugga? Städa? Laga mat? Fara iväg? Väntade Simon?... Nej, jag hade inte alls bråttom hem! Inte är jag förkyld heller. Jag hade ingenting att skylla på, så jag tog ett djupt andetag och gick in i blodbussen. Det var jag och fem sköterskor där inne, och medan jag fyllde i några formulär blev bussen proppfull!

Jag fick kolla blodtrycket (vilket var perfekt!) och jag frågade om gick bra att ge blod, trots mitt eksem. "Inga problem!". Så fick jag lägga mig ner på britsen, och jag var i samma situation som tidigare där jag hade svimmat. Jag berättade för sköterskan att jag var nålrädd och att jag skulle blunda, och hon var så snäll och distraherade mig och pratade om väder och vind. Det stack till, och hon hann fylla två rör innan blodkärlet sprack. Hon fick sticka mig i andra armen och fortsätta fylla rören. Det var över på bara några få minuter. Även om jag hade haft bråttom så hade jag hunnit. När jag skulle gå sa en sköterska till mig att det var bra att jag hade kommit, eftersom folk hade förmodligen sett mig gå in och då själva vågat gå in.

När jag gick hemåt strålade jag av glädje och jag kunde inte sluta le! Jag hade vågat göra det där spontana och trotsa min rädsla. Så himla skön känsla!