Förlorat år

Jag minns när min mamma fyllde 43 år. Familjen, förutom mamma, samlades ute i köket som vi alltid gjorde när någon fyllde år. Vi tog fram presenterna och satte frukost på en bricka. Vi smög utanför sovrumsdörren och började sjunga "ja, må du leva!" och mamma vaknade med ett leende. Det blev kramar och alla kröp upp i dubbelsängen. Pappa sa "Grattis på 43-årsdagen!" och mamma skrattade och sa "haha, inte fyller jag 43, jag fyller ju 44!". Vi andra gjorde mamma sällskap i skrattandet. Fast, vi skrattade inte med henne... vi skrattade åt henne. Hon fyllde ju faktiskt bara 43. Hon hade helt enkelt "vunnit" ett år. Inte illa.

Jag har sedan den dagen alltid förundrats över hur man kan tappa bort ett år sådär. Nog har man väl koll på hur gammal man är och framför allt - vilket år det är!

Men. Nu har jag fått ta det av hur det känns över att vara förlorad i tidens grepp. Jag kommer att få höra det här i flera år framöver, så det är lika bra att jag berättar min version innan den förvrids något helt enormt. 

För ett par veckor sedan satt jag och pluggade. Jag läste om samhällets utveckling från 1800-talet fram till 1900-talets början. Jag var alltså helt inne i årtal, bondelivet och sånt, men plötsligt fick jag en känsla av att allt var förvridet. Jag kom av mig från läsningen och tittade rakt ut med öppen mun. Simon frågade vad som stod på och jag sa med chockad röst: "men... men... det är ju 2012!!". Simon skrattade och sa, lite förlöjligande "eeh, jaaa? Och...?". Jag har gått omkring och trott att det har varit 2011 under flera veckors tid, och nu dök det bara upp i mitt huvud att det var år 2012! Vilken chock!

Jag bläddrade igenom mina föreläsningsanteckningar, och ja, där hade jag skrivit att föreläsningarna hade datumet ../..-11. Jag insåg att jag är 21 år, inte 20 som jag har tänkt. Och Simon han är 23, inte 22!

Senast i måndags fick jag höra att Ica-reklamerna med Stig och gänget har sänts sen 2001, och jag sa "men oj, det är ju tio år!" och Simon fyllde i "Ja, i drygt tio år" och jag tänkte i mitt huvud "2011 minus 2001 är ju tio... varför säger då Simon att det är dryyyygt tio... MEN ÅÅÅH! DET ÄR JU 2012!"

Helt otroligt. Jag förstår inte hur det här kan ha hänt. Jag är i chock. 

(jag måste erkänna att jag har fått stanna upp och tänka efter minst tre gånger under tiden jag skrev det här inlägget. Visst är det 2012 nu? Visst?)

Julemys och tenta

I fredags gjorde vi något som jag egentligen brukar känna förakt mot. Vi julpyntade! Alltså, det är inte själva julpyntningen som jag har förakt mot, nejnej, det är ju det att det skedde en vecka för tidigt!

Vi hade planerat in en julemysdag där vi skulle baka en massa gott och se julkalendern som är alla 91-talisternas favoritjulkalender: Mysteriet på Greveholm! Man kan faktiskt inte ha julemys utan att ha julpyntat, så vi var helt enkelt tvungna. Japp, så var det.

Iallafall. Vilken fantastisk julemysdag! Vi bakade pepparkakor som vi pyntade, knäck, snöbollar, rocky roads, glöggodisar som egentligen skulle bli små runda kulor fast det såg mer ut som några oidentifierbara kluttar, och inte att förglömma: de godaste lussebullarna jag har smakat! Till det drack vi julmust och glögg.

Vi såg hela julkalendern, vilket innebar drygt fyra timmar skånska. Vi tog dock en paus i tittandet och spelade ett sällskapsspel. Väldans mysig kväll! Jag fick lite hemlängtan dessutom :)

 Här har ni hela kalaset :) Inte illa uppdukat! 

Fantastiskt goda Rocky Road!

De gooooda lussebullarna! 

Våra fina kompisar :)

Jag sitter med en hemtenta de närmsta dagarna, vilket brukar leda till en ökad bloggaktivitet. Undra varför? ;) När vi fick tentan så kände jag mest "vilken rolig tenta!" och jag fick konstiga blickar från mina klasskamrater. Man kan väl inte tycka att en hemtenta är rolig? Jag gjorde iallafall det, tills jag började skriva. Jag vet exakt vad jag ska skriva, men det är sååå svårt att formulera sig och få en bra struktur. Men jag har bestämt mig för att belöna mig själv när tentan är inlämnad. En heldag med shopping! Jag har inte köpt nya vardagskläder på flera, flera månader, så nu är det verkligen dags. Jag kanske även köper en julklapp eller två? Jag har iallfall redan fixat en ;)

Nu ska jag slå igång lite julmusik i bakgrunden och fortsätta skriva om 1400-, 1500-, 1700- och 1900-talen. Häpp häpp!

BILden av bilen

Vårt förhållande har inte alltid varit lätt.

Första gången vi sågs kändes det så rätt.

Men nu har vår kärlek tagit slut och blivit mätt.

Det har blivit dags att ta farväl till vår Opel Kadett.

Efter drygt två månader på blocket hade vi börjat finna oss i tanken av att ha en bil för evigt. Vi hade ju till och med hunnit fixa en parkeringsplats med motorvärmarstolpe. Vi tog bilen och vinterdäcken till en närliggande verkstad för att få däcken skiftade. Vi var där tre gånger, men de hade alltid fullt, stängt eller lunch. Kanske var det ett tecken?

Efter månader av tystnad hörde vi i förrgår av en potentiell köpare. Igår tänkte vi provstarta bilen ett par timmar innan spekulanten skulle komma. Men bilen var död. Inte det minsta tecken på liv gav den. Vi sprang och knuffade den, hoppades på att ge den tillräckligt med fart för att få igång den. Men allt var förgäves.

Plöstligt ser vi en man komma springandes, tvärsöver parkeringen, hållandes en batteriladdare. Han hade sett oss från sitt vardagsrumsfönster och sprungit ut för att hjälpa oss. Vilken ängel! Efter en halvtimmas laddning startade bilen och gick som smort. För att ladda upp batteriet och ta en eventuell sista tur med bilen bestämde vi oss för att köra till andra sidan stan och köpa glass. Lätt värt! Bilen gick fantastiskt bra, och vi började tveka på om vi verkligen skulle sälja den.

Men köparen var sugen, gav oss ett bud som vi tackade ja till, och sedan såg vi hur Opel Kadetten rullade iväg. 

Ska jag vara ärlig så känns det så otroligt skönt att bli av med rackarn! Som vi har hatat den ibland. Det regnar in genom takluckan (hur skulle det bli med snö?). Den hackar i vissa varvtal. Den har inte startat varje gång. Förardörren kunde man låsa upp med en pinne. Men den har ändå tagit oss framåt och varit oss trogen. Farväl Kadetten, farväl!

Portergryta, chokladsufflé och skyfall

Ända sedan vi kom tillbaka till Umeå efter sommaren har vi haft något planerat. Antingen jobb, besök, kompisar, Piteå, Gävle, Stockholm eller andra roligheter. Det allra mesta har varit fantastiskt kul och jag har trivts väldigt bra. Men den här helgen har varit något utöver det mesta. I fredags jobbade jag, men annars har vi inte gjort något speciellt. Inget planerat, inga måsten och inga väckarklockor!

Igår gjorde vi en alldeles fantastisk middag, och det var faktiskt vårt första långkok. Det blev underbart gott och det här är något vi tänker göra om ett antal gånger :)

Receptet som vi använde oss av (4 portioner):
* 500 gram nötkött skuret i grytbitar
* 1 flaska, 33 cl, porter (vi tog Carniege, läs mer om den här!)
* 0.5 dl outspädd svartvinbärssaft
* 0.5 dl soja
* 2 st buljongtärningar
* 5 enbär, krossade
* svartpeppar
* 1 st gul lök, i klyftor
* 4 stora morötter
* 2 dl grädde
* 2 msk idealmjöl + vatten till redning

Gör såhär:
1. Koka upp porter, soja, saft, buljongtärningarna, svartpeppar, enbären och löken i en stor gryta. Lägg i köttet (lägg i det i omgångar om ni använder för liten gryta). Dra ner värmen och låt koka minst 60 minuter, jag tror vi kokade i 75 minuter. Sätt i lite vatten om spadet kokar bort för mycket.
2. Skär morötterna i stora bitar och lägg ner i grytan. Låt koka ytterligare 15 minuter.
3. Tillsätt grädde och redning, koka upp igen så att såsen blir lite tjockare. KLART!

Vi gjorde ett krämigt potatismos till, men vanlig potatis går säkert lika bra :) Under tiden grytan kokade passade vi på att städa lägenheten. När vi satte i morötterna gjorde jag en chokladsufflé till efterrätt. Receptet till det får ni en annan gång :)

Jag hade aldrig trott att grytor var så enkla att göra! Köttet blev väldigt mört och föll nästan isär. Vi kände oss väldigt vuxna när vi satt där, med vår rediga mat och drack ett gott vin till. Tack och lov räckte det till en matlåda. Vi får väl göra sten-sax-påse om vem som ska få ta med den till skolan imorgon ;)

Idag har det varit nästintill ett skyfall ute. När ska detta regn bli till snö? Ikväll ska vi byta ut pyjamasen till något mer civiliserat och se ett annat skyfall. Vi ska se Bond! Tjoho vilken bra helg!

Nattligt drama och dramaten

Helgen i Gävle var riktigt fin! Mys och bus med brorsonen och hans föräldrar. Det var första gången jag var där. Innan hade jag ingen direkt bild av hur Gävle skulle se ut. Tänkte väl att det skulle vara grått, vill-vara-storstad-men-räcker-inte-till och tråkigt. Men det var ju riktigt fint, mysigt och staden hade fler färger än Umeå. Alla gamla byggnader och gränder gjorde att Gävle blev en stad som jag faktiskt kan tänka mig bo i :)

Här skulle det inte vara helt fel att bo. Tänk att gå tre meter från dörren så är man nere vid sin egna hamn med sin lyxbåt. (Har lovat att inte ta cred för den här bilden. Den är helt och hållet Simons!)

Vi tog nattåget hem från Gävle, och jag och Simon låg på var sin överslaf. Jag, som alltid har varit superhöjdrädd trotsade mina rädslor och klättrade upp och ner från sängen, utan problem. Under helgen passade jag brorsonen Nils, och såklart skulle jag, i min dröm, göra det natten på tåget också. Jag vaknade, hittade inte Nils, tänkte att han var på Simons sida. Men nej, där var han inte heller. Herregud, har han ramlat ner? Jag tittade ner på golvet men där fanns ingen Nisse. Grävde lite i min väska, bara för säkerhetsskull, skakade på täcket och lyfte på kudden, men Nils var som spårlöst borta. Jag skärpte till mina tankar och sa till mig själv: Men Jenny, inte åker Nils med dig till Umeå. Han är ju kvar i Gävle. Nej justdet, han är kvar i Gävle. Herregud! Glömde vi han på perrongen!? Nej, det kan vi ju inte ha gjort. Nej, för han är hemma hos sina föräldrar och ska sova, precis som du. Sov nu.

Och så somnade jag om, bara för att halvvakna tio minuter senare och göra om processen.

Sen förra sommaren, när jag jobbade första gången inom hemtjänsten, har jag velat köpa en dragkärra - en dramaten! Så fiffiga (med ett fiffigt namn)! Man packar allt man handlar och sedan kan man hur lätt som helst dra hem allt, utan att behöva slita på axlar, armar och rygg. Det är inte ens tungt, även om man har packat alla mejerivaror!

Men, det har varit två problem...

1. Dom är ganska dyra. Den billigaste vi har hittat kostar över 500 kronor.
2. Vi är inte ens 45 år tillsammans, då kan vi väl inte ha en dramaten?

Men när vi var i Gävle hann vi förbi Ikea. Där stod den. Det sken ett ljus över den, och jag och Simon tvekade inte ens. Den där skulle vi köpa! Extrapris var den dessutom på! 100 kronor! Lätt värt!

Nu får alla på Ica skratta bäst dom vill. Visst, vi drog upp vår ålder rejält. Visst, den ser lite fånig ut. Och visst, vi är unga och starka, vi orkar ju egentligen bära plastkassar.
Men. Det är vi som aldrig mer behöver få ont i axlarna, ryggarna och armarna när vi har handlat. Det är vi som aldrig behöver vara orolig för att kassarna ska gå sönder antingen av vikten eller av regn/snö. Det är vi som aldrig mer behöver köpa kassar. Och det är vi som är coolast i stan som faktiskt vågar använda en dramaten, trots att vi är så unga.

I denna dramaten rymde vi en hel veckohandling. Vi brukar handla mycket mat, för det ska ju räcka till två personer, lunch OCH middag i sju dagar. Vi rymde nästan ALLT i denna dramaten. Det var en liten kasse som vi fick bära, men den var knappt tung så den räknas inte.

Nu önskar jag att alla ni som ständigt kämpar med era matkassar - ta ert förnuft till fånga och köp en dramaten!

På nya äventyr

Förra torsdagen var jag i Piteå. Kom till Umeå på måndagen. Idag är det torsdag igen och vart är jag nu? Jo - på ett tåg på väg till Gävle! :) Ska få tillbringa helgen med bror, svägerska och brorson. Inte illa pinkat! :D

Tågresan tar drygt sex timmar, så vi har laddat upp med filmer, radiodokumentärer och satsumas!

Jag och Simon kände oss som små lantisar när vi klev på tåget. "Åh, wow! Det är en häftig dörr till toaletten!", "Coolt, det finns eluttag bredvid sätena!", "Vilka moderna säten, och vad tyst tåget är!". Vi gav varandra en tyst blick och fortsatte att imponeras i tystnad.

Igår jobbade jag i barnpassningen. Jag och en liten kille på 4 år bygger en häftig racingbil med spoilers, hemliga trappor och tre våningar. Han letar legobitar och jag sätter ihop bitarna. Han slutade leta och började titta intensivt på mitt bygge. Jag möter hans blick och han drar en djup suck innan han utbrister "Åh, vad duktig du är på lego!". Mitt hjärta smälte väldigt mycket! Jag tackade och frågade pm han kunde hjälpa mig, men han ville inte förstöra mitt bygge, så han fortsatte förnöjsamt att leta legobitar.

Hoppas ni får en bra helg!

(Nej, justja, det är ju bara torsdag idag!)