Förlorat år

Jag minns när min mamma fyllde 43 år. Familjen, förutom mamma, samlades ute i köket som vi alltid gjorde när någon fyllde år. Vi tog fram presenterna och satte frukost på en bricka. Vi smög utanför sovrumsdörren och började sjunga "ja, må du leva!" och mamma vaknade med ett leende. Det blev kramar och alla kröp upp i dubbelsängen. Pappa sa "Grattis på 43-årsdagen!" och mamma skrattade och sa "haha, inte fyller jag 43, jag fyller ju 44!". Vi andra gjorde mamma sällskap i skrattandet. Fast, vi skrattade inte med henne... vi skrattade åt henne. Hon fyllde ju faktiskt bara 43. Hon hade helt enkelt "vunnit" ett år. Inte illa.

Jag har sedan den dagen alltid förundrats över hur man kan tappa bort ett år sådär. Nog har man väl koll på hur gammal man är och framför allt - vilket år det är!

Men. Nu har jag fått ta det av hur det känns över att vara förlorad i tidens grepp. Jag kommer att få höra det här i flera år framöver, så det är lika bra att jag berättar min version innan den förvrids något helt enormt. 

För ett par veckor sedan satt jag och pluggade. Jag läste om samhällets utveckling från 1800-talet fram till 1900-talets början. Jag var alltså helt inne i årtal, bondelivet och sånt, men plötsligt fick jag en känsla av att allt var förvridet. Jag kom av mig från läsningen och tittade rakt ut med öppen mun. Simon frågade vad som stod på och jag sa med chockad röst: "men... men... det är ju 2012!!". Simon skrattade och sa, lite förlöjligande "eeh, jaaa? Och...?". Jag har gått omkring och trott att det har varit 2011 under flera veckors tid, och nu dök det bara upp i mitt huvud att det var år 2012! Vilken chock!

Jag bläddrade igenom mina föreläsningsanteckningar, och ja, där hade jag skrivit att föreläsningarna hade datumet ../..-11. Jag insåg att jag är 21 år, inte 20 som jag har tänkt. Och Simon han är 23, inte 22!

Senast i måndags fick jag höra att Ica-reklamerna med Stig och gänget har sänts sen 2001, och jag sa "men oj, det är ju tio år!" och Simon fyllde i "Ja, i drygt tio år" och jag tänkte i mitt huvud "2011 minus 2001 är ju tio... varför säger då Simon att det är dryyyygt tio... MEN ÅÅÅH! DET ÄR JU 2012!"

Helt otroligt. Jag förstår inte hur det här kan ha hänt. Jag är i chock. 

(jag måste erkänna att jag har fått stanna upp och tänka efter minst tre gånger under tiden jag skrev det här inlägget. Visst är det 2012 nu? Visst?)