BILden av bilen

Vårt förhållande har inte alltid varit lätt.

Första gången vi sågs kändes det så rätt.

Men nu har vår kärlek tagit slut och blivit mätt.

Det har blivit dags att ta farväl till vår Opel Kadett.

Efter drygt två månader på blocket hade vi börjat finna oss i tanken av att ha en bil för evigt. Vi hade ju till och med hunnit fixa en parkeringsplats med motorvärmarstolpe. Vi tog bilen och vinterdäcken till en närliggande verkstad för att få däcken skiftade. Vi var där tre gånger, men de hade alltid fullt, stängt eller lunch. Kanske var det ett tecken?

Efter månader av tystnad hörde vi i förrgår av en potentiell köpare. Igår tänkte vi provstarta bilen ett par timmar innan spekulanten skulle komma. Men bilen var död. Inte det minsta tecken på liv gav den. Vi sprang och knuffade den, hoppades på att ge den tillräckligt med fart för att få igång den. Men allt var förgäves.

Plöstligt ser vi en man komma springandes, tvärsöver parkeringen, hållandes en batteriladdare. Han hade sett oss från sitt vardagsrumsfönster och sprungit ut för att hjälpa oss. Vilken ängel! Efter en halvtimmas laddning startade bilen och gick som smort. För att ladda upp batteriet och ta en eventuell sista tur med bilen bestämde vi oss för att köra till andra sidan stan och köpa glass. Lätt värt! Bilen gick fantastiskt bra, och vi började tveka på om vi verkligen skulle sälja den.

Men köparen var sugen, gav oss ett bud som vi tackade ja till, och sedan såg vi hur Opel Kadetten rullade iväg. 

Ska jag vara ärlig så känns det så otroligt skönt att bli av med rackarn! Som vi har hatat den ibland. Det regnar in genom takluckan (hur skulle det bli med snö?). Den hackar i vissa varvtal. Den har inte startat varje gång. Förardörren kunde man låsa upp med en pinne. Men den har ändå tagit oss framåt och varit oss trogen. Farväl Kadetten, farväl!