Ge blod

Igår var det min vara-snäll-dag. Jag hade fått tid för blodgivning, och detta såg jag nästan fram emot. Jag kan inte säga det nog många gånger: det är helt fantastiskt att få ge en liten tid av sitt liv, rädda liv och samtidigt skänka pengar till välgörande ändamål! Dessutom få en gratis hälsoundersökning! Win-win deluxe som jag ser det.

Jag fick lägga mig på britsen och berättade för sjuksköterskan att jag var rädd för blod och nålar, så jag skulle blunda hela tiden. Själva sticket sved till lite mer än sist, men det gick ändå bra. Sedan var tappningen igång. Efter några minuter började jag tänka på hur stor nålen är, hur blodet forsar, att jag har en sak i min blodådra, nej... tänk inte så Jenny. Nu är det höst, löven börjar ändra färg... till rött... som blod... Nej, nej, tänk inte på det igen. Du räddar liv!

Så gick mina tankar, och under blodgivningen började jag svettas mer och mer. Jag visste inte om jag skulle säga nåt, eftersom jag tänkte att det kunde bero på att jag var nervös. Själva tappningen var över på cirka sju minuter. När sköterskan drog ut nålen och bad mig ligga kvar ett tag kände jag hur allt började snurra. Det bokstavligen rann svett i pannan och jag såg en annan sjuksköterska springa till mig och hissa upp mina ben. Hon kollade blodtrycket flera gånger, ställde tusen frågor, höll ett glas juice med ett sugrör så jag fick dricka. Efter tre glas juice, blodtrycksmätningar, flera frågor till och drygt en halvtimmas vila fick jag sätta mig och fika.

När jag satt och fikade i vänterummet kom en kvinna som hade legat i britsen bredvid mig ut ur blodgivningsrummet och berättade för sin man "för mig gick det bra, men du skulle ha sett tjejen bredvid mig! Hon svimmade nästan!". Jag skämdes lite, men samtidigt var det inget jag kunde rå för.

Eftersom jag hade varit med om liknande händelse vid ett vanligt blodprov så rekommenderade sköterskan mig att sluta ge blod. Men det är något som ligger mig så varmt om hjärtat att jag inte kan tänka mig att sluta. Visst, jag mår dåligt ett par dagar, men det är sååå värt det. Men sköterskan höll inte riktigt med mig, så vi fick kompromissa lite. Jag ska vänta ungefär ett halvår till nästa tappning, och om det händer igen så måste jag sluta. Men går det finfint så ska jag fortsätta!

Jag frågade varför detta hände mig, och sköterskan berättade att det kan bero på två anledningar:
1. Jag är rädd och vill därför (omedvetet) inte göra detta
2. Jag har känsliga nerver som säger åt min kropp att något är fel, och skickar ut signaler så som svettningar, blodtrycksfall och yrsel.

Eftersom jag verkligen, verkligen vill ge blod (trots att jag tycker det är obehagligt) så tror jag händelsen beror på mina nerver. Förmodligen retade nålen en nerv, och allt detta hände. Tydligen är det inte alls så vanligt att det som hände mig händer, så jag vill verkligen inte skrämma bort framtida blodgivare med att berätta det här.

Snälla, snälla läsare. Ta en funderare på om du kan ställa upp du med. Det som hände mig vid min tappning var ingenting jämfört med de som behöver extra blod. Du behövs verkligen!