Jag fick en dag längre ledighet än de flesta, för jag börjar först idag klockan 13. Det är så overkligt att jag ska börja mitt tredje år. Helt plötsligt är jag ju en av "de äldre". Kanske inte till åldern, men väl till universitetserfarenhet.
Det där med ålder är en ganska märklig sak. Det har jag märkt, speciellt de senaste månaderna där jag har växlat mellan universitetslivet och jobblivet. På universitetet är det få som tror att jag bara är 21 år. Speciellt nu med en förlovningsring på fingret. När jag berättar för folk, till exempel vänners vänner, att jag ska börja mitt tredje år på lärarlinjen och att jag bor tillsammans med min fästman, och sedan säger att jag är 21 år, då är det många som säger "Va? Jag trodde du var äldre!". Men på jobbet, där jag jobbade tillsammans med kvinnor i medelåldern var det många som trodde att jag var yngre. Många sa "Va? Läser du på universitet? Eller menar du att du ska börja läsa där när du har gått ut gymnasiet?". En äldre tant som jag besökte på jobbet blev förskräckt när jag berättade att jag hade förlovat mig. Hon berättade att på hennes tid var det minsann vanligt att förlova sig i ung ålder, men hon tyckte att jag som ung i dagens samhälle åtminstone skulle vänta tills jag blev 20. När jag berättade att jag var 21 blev hon förvånad och trodde att jag var 15 år. När jag hade uppsatt hår såg jag ut som 16.
Men åter till skolstarter. Jag minns faktiskt inte första skoldagen. Det är helt blankt. Jag minns mycket av första året, men jag minns inte de första timmarna. Jag har hört många historier, många berättade av äldre, hur de minns exakt vilka kläder de hade på sig, vad de kände och vad de gjorde. Ibland önskar jag att jag också minns så exakt, men å andra sidan är det ingen idé att sörja över något jag inte haft. Jag glädjs istället av minnet av min första gymnasiedag. Jag minns att pappa släppte av mig vid skolan och jag stapplade in i glasentrén. I minnet hörde jag pappas röst säga "ta höger och sen ner för trapporna", men det var så många som gick åt vänster att jag helt enkelt följde strömmen. Men jag var helt säker på att jag skulle ner för några trappor. Problemet var bara... jag hittade inga trappor! Jag gick förvirrat omkring, för blyg för att fråga om hjälp, men tillslut hittade jag en kompis som jag visste skulle gå i samma klass som mig. Hon visade mig vägen och jag var så lycklig att jag inte hade råkat gå in på tillexempel byggtreornas lektion.
Idag ska jag alltså gå till min skolstart. Jag är inte det minsta nervös, och ser faktiskt ingen anledning till det heller. Jag vet ungefär vad som väntar och jag hittar dit jag ska. Däremot är jag lite nervös över vårt otroligt slappa schema... Vi har föreläsningar ungefär sex timmar i veckan. Ja ni läste rätt... inte sex timmar per dag - utan sex timmar i veckan! Det är ju ingenting! Betyder det att jag måste vara superdisiplinerad och plugga själv de övriga 34 timmarna? Eller är det så slappt som det låter och jag blir för slapp och har svårt att hitta disiplinen när det kommer en tuffare kurs? Hm. Hur som helst intalar jag mig att det ska gå bra. Det kommer gå bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar