I tisdags hade jag en salstenta. Det var svårt, skrivkrampen kom och med tio minuter till godo lämnade jag in den till skrivvakten. Jag är ganska säker på att jag klarade den, men man kan aldrig vara helt säker!
Igår började dagen med ett stooort leende på Simons läppar. Dagen innan hade vi fått veta att vi skulle få hämta ut vår nya, fina Macbook! Simon kastade i sig frukosten och sa "är du klar nu? är du klar nu? ska vi åka nu??" sen stod han i hallen och hoppade. När jag gick in på toaletten för att borsta tänderna slet han ut mig, tvingade på mig skorna och tryckte in ett tuggummi i min mun, "vi har inte tid med tandborstning! Vi har viktigare saker för oss!". Sedan körde han bilen i en otroligt olaglig fart till posten och sprang in för att hämta datorn!
Okej, det hände inte riktigt så. Men lycklig var han!
När vi kom hem öppnade vi paketet, läste instruktionsboken och tillslut var vi redo för att öppna upp datorn. Vi höll våra fingrar på locket, räknade till tre och började lyfta upp locket. Men... inget hände. Vi tog i lite mer. Inget hände. Vi började leta efter någon knapp man skulle trycka på, ni vet, som man gör för att få upp motorhuven. Men vi hittade ingen knapp. Simon kom på att vi kunde ringa till kundservice, och han gick iväg för att hämta telefonen. På vägen tillbaka passerade han andra sidan av bordet, och gjorde då en upptäckt: vi hade försökt öppna datorn åt fel håll! Öppningen var alltså på andra sidan. Vi vände enkelt på datorn, öppnade locket, tittade på varandra med blicken som sa "det här stannar mellan oss!".
Det där var alltså sant. Så sant att jag bröt vårt tysta löfte berättade om vårt problem med datoröppnandet. I min familj är det på det sättet att om man gör något pinsamt så kan man inte räkna med att det ska glömmas bort. Nejnej, det ska upprepas, berättas igen och gärna med gester illustreras. För varje gång överdrivs dumheten och det blir bara värre och värre. Så det är lika bra att jag delar med mig av pinsamheten nu, så ni har hört min version först!
Efter någon timme med datorn var det dags för mig att bege mig till skolan. Efter en föreläsning trampade jag allt jag kunde till Iksu där det var dags för barnpassning. Efter mina timmar där åt jag en macka och vilade en kvart, innan det var dags för Stepmuskel. Egentligen ville jag så gärna hem efter arbetspasset, men nu efteråt är jag glad att jag stannade. Jag känner mig så duktig efter varje träningspass! När jag äntligen kom hem igen kokade vi te, gjorde några mackor och såg Lorax. Väldigt mysig avslutning på onsdagen!
Idag... ja.. vad händer idag? Jag ska egentligen läsa några böcker, men vad gör man när dom inte går att få tag i? Jo - man unnar sig helt enkelt en ledig dag!
Tjingeling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar