Midsommar!

Nu är det alltså midsommar.

Jag har kommit till Piteå med otroligt mycket packning, redo för en sommar utan arbete eller plugg!

Midsommar har aldrig varit en stor helg för mig... Visst har det varit lite extra god mat, glada miner, kanske lek eller spel, men det har inte varit viktigt att ha en midsommarklänning, hitta 7 sorters blommor att sätta under kudden, krans i håret och sill och potatis.

För tre år sedan gifte sig min bror och hans fru, så den midsommaren kommer alltid finnas extra varmt om hjärtat. Lite jobbigt dock att midsommar byter datum... lite svårare att komma ihåg det rätta datumet ;)

Förra året jobbade jag. När jag kom hem vid fem-tiden åt vi middag ute på altanen och åt jordgubbar till efterrätt. Väldigt mysigt, men jag minns att jag var otroligt trött!

I år är jag ledig, väntar på att Simon ska komma hem. Sedan ska vi iväg till några vänner, äta middag, ha 7-kamp och umgås. Jag känner på mig att det kommer bli riktigt roligt! Hoppas bara på lite varmare väder och mindre mygg!

På tal om mygg... igår var jag och Simon ute på en liten promenad, och vi höll på att bli uppätna av myggen! Eller, ja, jag ska vara ärlig... promenaden var egentligen en tur med lite geocaching. Medan vi signerade loggarna hade vi ungefär 30 mygg på varje ben! Jag skojar inte! Det blev 3 caches den här gången, det är vi ganska nöjda med. Egentligen skulle vi ha 2 till, men eftersom en bro hade gått sönder så vi inte kunde korsa älven blev detta ganska svårt...

Många fyndiga caches! Jag undrar när vi kommer sluta förvånas... tror det dröjer lääänge!

 Piteälven. Sett från under Bergsviksbron. Fantastiskt fint! Trots regn och dis :)

På promenad under bron. Jag och Simon som inte var så busiga tonåringar har helt missat det här stället. Tydligen är (var?) det stället man brukade hänga på. Och klottra. Kanske tjuvröka. Eller bara vara cool.

När vi kom hem var vi genomblöta från skorna ända upp till knäna. Det som skulle bli en kort promenad på ca 40 minuter blev två och en halv timma... Bra träning! Ser fram emot att få dra med mig mina syskon på lite geocaching i sommar ;)

Mina fötters död

Förra lördagen, när det var bröllop, hade jag på mig klackeskor (har fått höra av Siri att klackeskor låter "gulligt" och att det egentligen heter kort och gott klackskor). Som jag skrev tidigare så började mina fötter strejka och jag hade otroligt ont!

På vänsterfoten hade jag skavsår på både lilltån och ringtån och på högerfoten hade jag en blåsa både på stortån och under trampdynan. Efter några dagar försvann smärtan och dom där blåsorna blev väldigt roliga att trycka på! Speciellt den som var under trampdynan. Den var vätskefylld och den där vätskan flyttade på sig när man tryckte omkring... Det låter äckligt, men jag kan nästan slå vad om att alla som har haft en sån där blåsa vet vad jag menar! :)

I fredags, på kvällen, sprack blåsan under foten och kvar var (för att citera min bror Tomas) "en hudpåse".

Igår, lördag, skulle jag iväg på en kombinerad födelsedags- och inflyttningsfest. Eftersom jag är tråkmånsen som alltid tar de bekväma skorna framför de snygga, så ville jag slå till på stort och ta på mig några klackeskor. En tanke flög till mig och sa "men Jenny, ska du inte ta de bekväma skorna... tänk om du får tillbaka blåsorna?". Snabbt viftade jag bort tanken och tänkte för mig själv "äh, det som inte dödar härdar. Och vad gör några blåsor?".

Jag skulle ta en promenad till mitt gamla hood, Carlshem. En sträcka på nästan 5 km. Efter nästan halvvägs bränner det i mina fötter. Men jag har hunnit för långt för att det ska kännas värt att vända tillbaka. Jag härdar. Biter ihop.

Så fort jag kom fram tog jag av mig skorna och jag förbannade mig själv för att vara så korkad. Efter en trevlig kväll med en god sköldpaddetårta var det dags att förflytta oss till en uteservering inne i stan. Här hade jag två val - ta en taxi hem eller låna ett par låga skor.

Jag ville ju inte vara en tråkmåns, det var ju liksom en av anledningarna till mitt skoval, så jag fick låna ett par skor... som var tre storlekar för stora. Men, för stora skor kan ju vara till en fördel, vilket jag skrev om här tidigare!

När det var dags för mig att fara hem så kände jag mig ganska nöjd över mig själv. Jag härdade. Mina fötter överlevde.

Men i natt! Oj så ont jag har haft! Det pulserar under fötterna så det går inte att inte tänka på det. Nu ska jag bjuda på några väldigt osmickrande bilder.

På den nedre bilden ser man hur min tidigare blåsa har väckts till liv och blivit till en blåsa på blåsan. Ja. Jag får nog hålla mig till oklackeskor ett tag fram över...

Underbar vecka och en trötthet med fysikens alla lagar

Ja, vart ska jag börja?

Kan väl meddela att tentan nu är gjord, nu väntar jag bara på resultatet... och jag blir faktiskt inte förvånad om det blir en omtenta i slutet av augusti. Men det gör inte så mycket. Då har jag mer tid och ork till plugg :)

Efter tentan for vi in till stan för att äta ute med våra fina vänner, bland annat underbara Siri som nu har flyttat till Stockholm för jobb! Så otroligt. För tre år sedan visste jag inte ens om att hon fanns, och nu ser jag henne som en av mina käresta vänner. Efter nästan tre år av vardaglig kontakt, enkelhet att kunna ses bara över en lunch är hon nu färdig lärare och ska stå på egna ben i storstaden. Okej, hon kommer ju där ifrån, så den känns väl inte lika stor för henne som för mig, men ändå! Nu kommer vi bara ses ibland. Det blev inga tårar vid middagen, även om jag fick kämpa lite mot tårarna när jag sen låg i sängen och skulle somna.

Jag hade ganska nyligen somnat när jag fick ett underbart sms av min mamma. Jag hade blivit faster igen åt en underbar liten tös! Jag skrek till av glädje, kände att glädjetårarna brann under ögonlocken och jag hade lite svårt att somna om efter alla känslor.

Tidigt på morgonen steg jag och Simon upp, städade lägenheten, gick med soporna, packade och sedan åkte vi iväg och lämnade Disa hos en kattvakt. När vi skulle lämna lägenheten så brast mitt hjärta. Disa, som i vanliga fall inte brukar bry sig om att vi far, började nu trycka sig mot våra ben. Hon jamade låååångsamt, försiktigt och ljus, tittade upp på oss med stora vattniga ögon och kurrade. Disa förstod att det skulle dröja länge innan vi sågs igen, och det gjorde ont i mitt hjärta att lämna henne. Jag vet ju att hon kommer att ha det bra, men precis som när en förälder lämnar sitt barn på förskolan för första gången, så gjorde det ont i mitt hjärta när jag såg hennes kärlek till oss.

Efter den känslostormen satte vi oss i bilen med kurs mot Piteå! Väl framme började de sista förberedelserna för helgens stora händelse: bröllopet!

Jag vet inte hur jag ska återberätta det, men det var underbart! Lite stressigt förstås, speciellt när tekniken började krångla mitt under ett tal, men när det var fixat och vi blev varma i kläderna (både bildligt och bokstavligt talat) var det endast ren och skär glädje! När vigseln började tog det cirka två sekunder innan jag torkade bort min första tår. Eftersom jag inte hade vattenfast mascara kände jag att det var bäst att jag inte släppte lös alla mina känslor allt för ohämmat...

Efter bröllopet hade mina fötter strejkat, så vid halv tre på natten satt jag i ett fotbad. Varje natt under den veckan har jag drömt mardrömmar om att något har hänt... T.ex. att Simon sa "äh, jag orkar inte det här. Jag åker till Antibes istället!" och lämnade mig precis innan vigseln. Eller en annan natt när jag vaknade supersvettig efter att ha varit bombsäker på att det var lördag och att vi hade glömt bort att det var idag bröllopet skulle vara. Eller helt enkelt vaknat efter att jag har drömt att vi har krockat med bilen på väg upp till Piteå... Men den här natten, natten efter bröllopet drömde jag att allt var lyckat, alla var glada och lyckliga. När festen börjar gå mot sitt slut kommer en nära vän till brudgummen fram till mig med tårar i ögonen och säger "men... jag skulle ju hålla tal... har du glömt bort mig?". Åh, vilken stress!

På söndag åt vi middag med dom nygifta turturduvorna och resten av deras familjer, såg på när de öppnade presenter, gosade lite med grannens 12-veckors-kattunge (så söt! Jag fick lite Disa-cravings...) och sedan var det dags för mig att åka tillbaka till Umeå. För första gången skulle jag åka till Umeå och tillbringa tio dagar helt ensam. Ingen Disa, ingen Simon. Tystnad, tomhet, ensamhet.

Efter att ha blivit uppskrämd på vägen hem från bussen kände jag ett stort lugn när jag äntligen klev över tröskeln. Trots att vi bara har bott här i två månader så kände jag mig verkligen hemma. Eller, ja... hemma känner jag mig i Piteå, men så hemma jag kan känna mig här i Umeå. Jag pratade i telefon med både Simon och mamma (trots att klockan var ett på natten), borstade tänderna och sedan la jag mig i sängen. Då kom tårarna. Siri flyttar, jag saknar Disa och Simon som inte är här, jag har blivit faster igen, min syster har gift sig, jag har fått vara värdinna... Men ganska snabbt somnade jag.

På måndag morgon var jag på universitetet igen. Med ett nytt skrivblock, fylld vattenflaska och en lättnad över att slippa tänka på pedagogik, didaktik, lgr11 eller andra lärarsaker. Jag ska läsa om ett av mina favoritämnen: fysik! Det är kanske inte så många som vet om det, men jag älskar verkligen fysik! Jag älskar logiken, hur allt hänger ihop och hur nästan allt kan förklaras med hjälp av fysik. Det är hur coolt som helst! Efter en introduktion och föreläsning kom jag hem vid 12, åt lunch (en låda jag hade fått ta med mig från Piteå. Tack!) och sedan stupade jag i soffan. Yrvaken och med dreggel på kudden upptäckte jag att klockan hade blivit 16. Mitt huvud dunkade, ögonlocken kändes som cement och jag hade tusen tankar som snurrade. Istället för att ta en uppfriskande promenad stapplade jag till sängen, kröp ner under täcket och sov ytterligare två timmar.

Efter min "power-nap" (ehum.) tvingade jag mig iväg till Ica för att handla mat. Innan jag for iväg skrev jag en handlinglista, och då kände jag mig ensam. Det var helt tyst i lägenheten. Jag och Simon skriver alltid inköpslistan tillsammans, vi åker alltid och handlar tillsammans. Det har vi alltid gjort, och det vill jag fortsätta med. När jag gjorde det själv var det dels tråkigare och dessutom så tog det ju längre tid! Haha!

När jag kom hem vid 21 lagade jag middag. Det blev inte det godaste, men jag kände mig ändå stolt över mina stuvade, ekologiska makaroner och mina stekta, ekologiska korvskivor. Tänk att jag har klarat nästan ett dygn själv? Det här ska väl inte vara så jobbigt?

Sedan har det bara rullat på. Läser en rolig kurs, längtar nästan till en ny dag eftersom det innebär att jag ska få lära mig ännu mer. När jag kommer hem till Piteå igen kommer min familj få höra "vet ni varför det...", "åh, jag ska berätta varför..." och "kan ni förklara vad som händer när...". Dom kommer nog bli less, men åh vad jag ska njuta av att berätta om allt jag vet!

Jag kommer nog berätta lite här i bloggen, men det får vänta till en annan dag. Nu ska jag se film i sängen och somna medan jag njuter av att ha sängen för mig själv.

Jag måste intala mig själv att ensamheten har sina fördelar... :)

Dagen före slutet

Imorgon är det dags för tentan. Jag brukar ändå, på något konstigt sätt, tycka att det är rätt mysigt att plugga inför en salstenta. Men inför den här känner jag ingenting annat än blääää!

Så vad gör jag med mindre än 24 timmar kvar?

Jo, jag testar nya frisyrer:

Jag testar nytt nagellack som nääääästan matchar med tröjfärgen:

Jag övar på diverse tungkonster:

Jag kollar hur jag skulle se ut om jag fastnade mellan två dörrar:

Jag får besök av en katt:

Skyller på katten för att jag inte kan plugga ordentligt:

 Försöker uppmuntra mig själv genom att ha på sig roliga kläder:

Kollar hur jag ser ut med allt hår framåt:

Försöker bara intala mig själv att jag kommer fixa tentan ändå!

Mötet med Christer

Som ni kanske vet är jag ett stort Christerfan! Ni vet, radioprogrammet Christer i P3. I år firar dom 10 år och valde att komma till Umeå!

Igår drog vi iväg och trotsade regnet. Lite grill på Hamrinsberget med fina tjejer, Christerpepp och sedan cyklade vi mot Scharinska.

Där var det lika varmt som en het Kretanatt. Alla var blöta av svett, men det var som en sak som hörde till! Det blev dans, skratt, snack med några ur Christerredaktionen, röj till Universal Poplab (bland den bästa spelningen jag sett!) och många kramar!

Hängde lite med Christer-Christer och fick en bild som minne. Vi hittade även hans look-alike och jag fick äran att ta en bild på dom både med Christers telefon. Stort för ett fan som mig!

Han var längre än jag trodde, kramgoare och minst lika trevlig som jag trodde (om inte trevligare!). Jag somnade med ett enormt leende på läpparna och jag är så otroligt nöjd!