Ja, vart ska jag börja?
Kan väl meddela att tentan nu är gjord, nu väntar jag bara på resultatet... och jag blir faktiskt inte förvånad om det blir en omtenta i slutet av augusti. Men det gör inte så mycket. Då har jag mer tid och ork till plugg :)
Efter tentan for vi in till stan för att äta ute med våra fina vänner, bland annat underbara Siri som nu har flyttat till Stockholm för jobb! Så otroligt. För tre år sedan visste jag inte ens om att hon fanns, och nu ser jag henne som en av mina käresta vänner. Efter nästan tre år av vardaglig kontakt, enkelhet att kunna ses bara över en lunch är hon nu färdig lärare och ska stå på egna ben i storstaden. Okej, hon kommer ju där ifrån, så den känns väl inte lika stor för henne som för mig, men ändå! Nu kommer vi bara ses ibland. Det blev inga tårar vid middagen, även om jag fick kämpa lite mot tårarna när jag sen låg i sängen och skulle somna.
Jag hade ganska nyligen somnat när jag fick ett underbart sms av min mamma. Jag hade blivit faster igen åt en underbar liten tös! Jag skrek till av glädje, kände att glädjetårarna brann under ögonlocken och jag hade lite svårt att somna om efter alla känslor.
Tidigt på morgonen steg jag och Simon upp, städade lägenheten, gick med soporna, packade och sedan åkte vi iväg och lämnade Disa hos en kattvakt. När vi skulle lämna lägenheten så brast mitt hjärta. Disa, som i vanliga fall inte brukar bry sig om att vi far, började nu trycka sig mot våra ben. Hon jamade låååångsamt, försiktigt och ljus, tittade upp på oss med stora vattniga ögon och kurrade. Disa förstod att det skulle dröja länge innan vi sågs igen, och det gjorde ont i mitt hjärta att lämna henne. Jag vet ju att hon kommer att ha det bra, men precis som när en förälder lämnar sitt barn på förskolan för första gången, så gjorde det ont i mitt hjärta när jag såg hennes kärlek till oss.
Efter den känslostormen satte vi oss i bilen med kurs mot Piteå! Väl framme började de sista förberedelserna för helgens stora händelse: bröllopet!
Jag vet inte hur jag ska återberätta det, men det var underbart! Lite stressigt förstås, speciellt när tekniken började krångla mitt under ett tal, men när det var fixat och vi blev varma i kläderna (både bildligt och bokstavligt talat) var det endast ren och skär glädje! När vigseln började tog det cirka två sekunder innan jag torkade bort min första tår. Eftersom jag inte hade vattenfast mascara kände jag att det var bäst att jag inte släppte lös alla mina känslor allt för ohämmat...
Efter bröllopet hade mina fötter strejkat, så vid halv tre på natten satt jag i ett fotbad. Varje natt under den veckan har jag drömt mardrömmar om att något har hänt... T.ex. att Simon sa "äh, jag orkar inte det här. Jag åker till Antibes istället!" och lämnade mig precis innan vigseln. Eller en annan natt när jag vaknade supersvettig efter att ha varit bombsäker på att det var lördag och att vi hade glömt bort att det var idag bröllopet skulle vara. Eller helt enkelt vaknat efter att jag har drömt att vi har krockat med bilen på väg upp till Piteå... Men den här natten, natten efter bröllopet drömde jag att allt var lyckat, alla var glada och lyckliga. När festen börjar gå mot sitt slut kommer en nära vän till brudgummen fram till mig med tårar i ögonen och säger "men... jag skulle ju hålla tal... har du glömt bort mig?". Åh, vilken stress!
På söndag åt vi middag med dom nygifta turturduvorna och resten av deras familjer, såg på när de öppnade presenter, gosade lite med grannens 12-veckors-kattunge (så söt! Jag fick lite Disa-cravings...) och sedan var det dags för mig att åka tillbaka till Umeå. För första gången skulle jag åka till Umeå och tillbringa tio dagar helt ensam. Ingen Disa, ingen Simon. Tystnad, tomhet, ensamhet.
Efter att ha blivit uppskrämd på vägen hem från bussen kände jag ett stort lugn när jag äntligen klev över tröskeln. Trots att vi bara har bott här i två månader så kände jag mig verkligen hemma. Eller, ja... hemma känner jag mig i Piteå, men så hemma jag kan känna mig här i Umeå. Jag pratade i telefon med både Simon och mamma (trots att klockan var ett på natten), borstade tänderna och sedan la jag mig i sängen. Då kom tårarna. Siri flyttar, jag saknar Disa och Simon som inte är här, jag har blivit faster igen, min syster har gift sig, jag har fått vara värdinna... Men ganska snabbt somnade jag.
På måndag morgon var jag på universitetet igen. Med ett nytt skrivblock, fylld vattenflaska och en lättnad över att slippa tänka på pedagogik, didaktik, lgr11 eller andra lärarsaker. Jag ska läsa om ett av mina favoritämnen: fysik! Det är kanske inte så många som vet om det, men jag älskar verkligen fysik! Jag älskar logiken, hur allt hänger ihop och hur nästan allt kan förklaras med hjälp av fysik. Det är hur coolt som helst! Efter en introduktion och föreläsning kom jag hem vid 12, åt lunch (en låda jag hade fått ta med mig från Piteå. Tack!) och sedan stupade jag i soffan. Yrvaken och med dreggel på kudden upptäckte jag att klockan hade blivit 16. Mitt huvud dunkade, ögonlocken kändes som cement och jag hade tusen tankar som snurrade. Istället för att ta en uppfriskande promenad stapplade jag till sängen, kröp ner under täcket och sov ytterligare två timmar.
Efter min "power-nap" (ehum.) tvingade jag mig iväg till Ica för att handla mat. Innan jag for iväg skrev jag en handlinglista, och då kände jag mig ensam. Det var helt tyst i lägenheten. Jag och Simon skriver alltid inköpslistan tillsammans, vi åker alltid och handlar tillsammans. Det har vi alltid gjort, och det vill jag fortsätta med. När jag gjorde det själv var det dels tråkigare och dessutom så tog det ju längre tid! Haha!
När jag kom hem vid 21 lagade jag middag. Det blev inte det godaste, men jag kände mig ändå stolt över mina stuvade, ekologiska makaroner och mina stekta, ekologiska korvskivor. Tänk att jag har klarat nästan ett dygn själv? Det här ska väl inte vara så jobbigt?
Sedan har det bara rullat på. Läser en rolig kurs, längtar nästan till en ny dag eftersom det innebär att jag ska få lära mig ännu mer. När jag kommer hem till Piteå igen kommer min familj få höra "vet ni varför det...", "åh, jag ska berätta varför..." och "kan ni förklara vad som händer när...". Dom kommer nog bli less, men åh vad jag ska njuta av att berätta om allt jag vet!
Jag kommer nog berätta lite här i bloggen, men det får vänta till en annan dag. Nu ska jag se film i sängen och somna medan jag njuter av att ha sängen för mig själv.
Jag måste intala mig själv att ensamheten har sina fördelar... :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar