Just nu är jag så sjukt nöjd över mig själv. På tisdag ska min examinationsuppgift in, men jag är klar redan nu! Och det är bara onsdag!
Disa är lämnad hos kattvakten (haha, det låter så sjukt opersonligt att kalla henne för kattvakten. Men det är inte menat så), resväskan är framplockad och så är även passet. Imorgon ska jag antingen ta en sovmorgon eller stiga upp tidigt och träna. Nu när jag har så mycket tid över! Efter det väntar en grupptenta som ska redovisas (vi är snart klara med den, så det hinner vi fixa bara någon timma innan redovisning), sista tvättning, städning, packning och sen en tidig sängläggning.
SEN ÅKER JAG!!
Åh. Jag tror jag spricker av längtan. Jag är så nervös!! Det känns som att jag ska på en första dejt med en kille jag är så kär i. Vad ska jag säga? Tänk om jag får svettringar under armarna? Åh. Jag får inte glömma tuggummi!
Det här är det längsta vi har varit ifrån varandra. 50 dagar är det sedan jag vinkade av honom på flygplatsen. "Bah. Det är ju ingenting" tänker säkert vissa av er. Men det är en lång tid när man har spenderat de senaste sex åren och fyra månaderna alltid i närhet av varandra.
Det har ändå gått bra här hemma. Lite tomt och ensamt har det varit ibland. Speciellt när jag har haft en jobbig dag eller mensvärk. Dagar då jag har varit i behov av en Simonkram där jag får hålla om hans midja och borra ner mitt huvud under hans arm, medan han håller sina armar runt hela min överkropp och jag känner mig så trygg som det bara går. Men det har ändå gått fort. Hälften är nu gjord, och det brukar ju alltid vara den andra hälften som går fortare... sägs det. I början hade jag ju min praktik som tog upp 97% av mina tankar. Nu kommer jag ha c-uppsatsen, och även om den kommer ta mycket av mina tankar så kommer det nog mest bestå av ångest.
Nej. Nu ska jag sätta mig ner med min stickning, titta på tv och dricka en kopp te. Kanske gör jag mig en fattig riddare också.
...medan jag drömmer mig bort till min riddare Simon...
onsdag 30 oktober 2013
tisdag 29 oktober 2013
Jag är på väg...
* att skriva min sista examinationsuppgift. Om man inte räknar examensarbetet då!
* till Dublin! Åh vad jag längtar efter Simon nu. De senaste nätterna har jag drömt hur jag går ner för en trappa och där nere står Simon (Jag vet inte varför det är just en trappa... någon som har läst Freud som vill tyda? Pappa...?). Jag bokade alldeles nyss flygtaxi. Fredag morgon 05.40 startar min resa!
* att koka massvis med sylt! Jag kokade för ett par veckor sedan, men det tog slut ganska fort. Nu när jag håller på att tömma kylen inför Dublinresan så blir det lite frysmat. Har en hel del pannkaka att äta, och det går ju inte utan lingonsylt!
* att driva mig till vansinne. Har noll motivation att skriva min sista skrivuppgift. Hur ska det gå att skriva en 15 hp-uppsats - helt själv?
* att sticka mig en halsduk! Jag började igår. Satt vid köksbordet med en tekopp och lyssnade på P3 dokumentär. I morse såg jag på nyhetsmorgon, drack en kopp kaffe och stickade. Såg hur min framtid kommer se ut. Dock har jag väldigt ont i höger pekfinger på grund av min stickningsteknik. Hoppas att det går över!
* till Island. Varje gång jag tänker på det eller pratar om det så pirrar det i magen. Det är 87 dagar kvar, vilket är ganska länge, men det känns så snart! Sen när jag tänker på att jag ska fira min födelsedag, Simons födelsedag, spendera påsken och våren där borta så känner jag bara "nej, nej, vad har jag gett mig in på?". Det är väl det som känns jobbigast just nu. Om knappt två månader kommer Simon hem igen, men då åker jag om tre månader! Men oj vad jag längtar ändå!
* att förgifta mig själv med mina matlagningskunskaper. Jag skulle laga korvstroganoff igår. Löken var slut, men jag tänkte "hur viktig kan lök vara?". Det visade sig att den är väldigt viktig. Sen hällde jag i grädde, men den verkade ha varit fryst... Så det var bara att kasta allt och steka lite (färdiga) köttbullar, grönsaker och äta till min bulgur. Lite torrt och tråkigt.
Nu när jag har skrivit den här listan och tänkt på vad jag är på väg, så har jag fått denna fantastiska låt på hjärnan:
Jag utmanar er att se från början till slut! Med volym såklart!
söndag 27 oktober 2013
Vägra vara utan kel!
Såhär är det i princip alltid när jag ska plugga. Då blir Disa kelnödig och vägrar ligga någon annanstans än på mig/datorn.
Egentligen är det väldigt mysigt. Men det är liiite irriterande när jag redan innan har nog svårt med koncentrationen. Då kommer hon och är supersöt. Vem kan säga nej till kel?
Just det. Jag har ju fått glasögon. Det har jag ju glömt att berätta. Kan inte förstå att det har tagit mig så många år att skaffa glasögon. Det är ju som en helt ny värld!
onsdag 23 oktober 2013
Jag antar att jag bad om det...
Det här utspelade sig på min praktik, där jag går hand i hand med en sjuåring (som jag för övrigt råkade sätta mig på. På hans HUVUD! Men mer om det en annan gång). Han tittar fascinerat på mig och det känns nästan som att han beundrar mig.
Pojken: ...Jeeennyyy...
Jag: Ja...?
Pojken: Hur gammal är du?
Jag: Gissa!
Pojken, som tänker länge och väl: 39!
Jag: Nej o nej. Mycket yngre!
Pojken: Men du har ju rynkor! Det har min mamma också, och hon är 39!
Så. Vilken är den bästa anti-rynk-krämen?
tisdag 22 oktober 2013
Små saker som gör mig glad
Igår tog jag cykeln och cyklade mot Strömpilen. Vädret var underbart! Solen värmde, vindstilla och klarblå himmel. Jag gjorde några pit-stop och tog några caches på vägen.
Mitt mål var alltså Strömpilen där jag dels skulle veckohandla och dels reklamera en jacka. För två veckor sedan, när mamma var här på besök, köpte jag mig en ny jacka. Denna jacka har duffelknäppning, en liten detalj som jag gillar väldigt mycket. För en vecka sedan, när syster och svåger var på besök, lossnade en ögla och hela knäppningen blev... knäpp. På grund av tidsbrist och lathet har jag inte orkat sy fast öglan igen. Men nu när jag ändå skulle till Strömpilen för veckohandling så kunde jag ju fara förbi affären och höra om jag kunde få byta till en ny jacka. Ett klädesplagg ska faktiskt inte gå sönder efter en vecka...
Väl inne förklarade jag problemet och hon i kassan var väldigt tillmötesgående. Jag fick leta efter en ny jacka, men den var slut i min storlek, så jag fick göra ett återköp och få pengarna tillbaka. Då tackade jag samtidigt som jag suckade lite och förklarade att det var synd, för det var en sån fin jacka. Då sa hon att jag kunde få köpa tillbaka den för ett reducerat pris. "Ja... låt oss säga... 50%?".
Så vips hade jag pengar i börsen. Stort leende. Kände mig nästan lite tjuvaktig. Så i morse sydde jag fast öglan ordentligt och njöt lite skamset över mina extrapengar.
Efter "reklamationen" så stegade jag in på Ica. Innan jag lämnade hemmet kollade jag mitt saldo på ica-kortet, och där stod det 384 kr. Jag köpte allt på inköpslistan och lite mer där till. När jag stod i kassan så såg jag hur totalbeloppet närmade sig mitt saldo, och jag gjorde mig beredd att betala med mitt vanliga kontokort. Men se där! Totalsumman slutade på 383,50 kronor. Sweet!
Mitt mål var alltså Strömpilen där jag dels skulle veckohandla och dels reklamera en jacka. För två veckor sedan, när mamma var här på besök, köpte jag mig en ny jacka. Denna jacka har duffelknäppning, en liten detalj som jag gillar väldigt mycket. För en vecka sedan, när syster och svåger var på besök, lossnade en ögla och hela knäppningen blev... knäpp. På grund av tidsbrist och lathet har jag inte orkat sy fast öglan igen. Men nu när jag ändå skulle till Strömpilen för veckohandling så kunde jag ju fara förbi affären och höra om jag kunde få byta till en ny jacka. Ett klädesplagg ska faktiskt inte gå sönder efter en vecka...
Väl inne förklarade jag problemet och hon i kassan var väldigt tillmötesgående. Jag fick leta efter en ny jacka, men den var slut i min storlek, så jag fick göra ett återköp och få pengarna tillbaka. Då tackade jag samtidigt som jag suckade lite och förklarade att det var synd, för det var en sån fin jacka. Då sa hon att jag kunde få köpa tillbaka den för ett reducerat pris. "Ja... låt oss säga... 50%?".
Så vips hade jag pengar i börsen. Stort leende. Kände mig nästan lite tjuvaktig. Så i morse sydde jag fast öglan ordentligt och njöt lite skamset över mina extrapengar.
Efter "reklamationen" så stegade jag in på Ica. Innan jag lämnade hemmet kollade jag mitt saldo på ica-kortet, och där stod det 384 kr. Jag köpte allt på inköpslistan och lite mer där till. När jag stod i kassan så såg jag hur totalbeloppet närmade sig mitt saldo, och jag gjorde mig beredd att betala med mitt vanliga kontokort. Men se där! Totalsumman slutade på 383,50 kronor. Sweet!
måndag 21 oktober 2013
I brist på annat!
1. Hur gammal är du?
22 år. Ja, jag var tvungen att fundera två gånger.
2. Hur gammal känner du dig?
Det är lite konstigt det där, för jag känner olika... Ibland känner jag mig som fortfarande 17 år, där jag nästan behöver fråga om lov för att göra vissa saker. Jag höll nästan på att fråga mina föräldrar om lov för att få boka en biljett till Irland. Sen kom jag på att det är mitt egna beslut. Men ibland, speciellt när jag ser 18-åringar på bussen/stan/bion, känner jag mig som minst 38 år. Muttrar för mig själv att "de minsann borde sluta tänka på utseendet och istället ta på sig mössa. Det är ju ändå nollgradigt". Eller när jag hör dessa 18-åringar planera hur fett det kommer bli med helg, när jag själv ser fram emot att få tända ljus och gå och lägga min innan klockan 23.
3. Vilken film såg du senast?
Ja... jag minns faktiskt inte. Jag sov "Despicable me", och det var nog senast jag jag "såg" en film. Jag försöker verkligen komma ihåg vilken film jag såg senast (och då menar jag alltså från början till slut), och då måste jag nog säga "500 days of Summer", som för övrig är en fantastiskt bra film!
4. Vilken årstid föredrar du? Varför?
Alla årstider har sin charm, men den jag längtar mest till är utan tvekan sommaren. Kommer längta ännu mer när jag kommer ha min första semester! Det som gör sommaren till vinnare är:
* allmän glädje bland de allra flesta människor
* känslan av frihet. Det är så mycket enklare att bara ta en promenad och köpa glass när man bara (knappt) behöver ta på sig sandaler och promenera iväg, till skillnad från då man måste ta på sig täckisar, fyra lager kläder och dessutom skotta sig fram. Sen är jag inte så sugen på glass då det är minus 28 grader.
* ledighet
* ljusa kvällar
* regnoväder
* hur Piteå blommar upp på sommaren
5. Är du besatt av någonting?
Alltså, besatt skulle jag inte säga... Men jag vill alltid ha tillgång till tuggummi, te, kaffe och lakrits. Jag kanske inte behöver äta något av det på flera dagar, men jag vill alltid veta att det finns att tillgå.
6. Beskriv platsen du befinner dig i nu
Köket, som i vanliga fall brukar vara min favoritplats, men som nu är det stökigaste rummet. Tidningar, brev, torkad svamp, kaffekopp, tekopp och flingpaket trängs på bordet samtidigt som min dator. Jag sitter med utsikt ut genom fönstret. Det var en liten fågel som flög in i fönstret, varpå Disa ska försöka fånga fågeln, vilket leder till att hon springer rakt in i fönstret och välter ut blomkrukan.
7. Nämn tre saker man kanske inte vet om dig:
* Jag har födelsemärken på undersidan av pektårna (det ser ut som att jag har gått på en liten prick choklad). Perfekt för identifikation ifall jag skulle dö, och det enda man kan se är mina tår. Då behöver mina nära och kära inte fundera.
* Jag är grym på att baka chokladbollar, men är värdelös på muffins
* Jag kan (eller åtminstone kunde, i mina glansdagar) lösa en rubiks kub på 42 sekunder
8. När vaknade du idag?
05.45, precis den tiden jag alltid vaknade under praktiken. Kunde gladeligen somna om och sova ytterligare två timmar.
9. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Realistiskt: I Dublin, sittande på en pub och håller hand med Simon.
Ren fantasi: I en solstol på en paradisö tillsammans med min familj.
10. Hur vill du spendera din pension?
Jag vill lära mig nya saker, t.ex teknik och andra hippa saker. Jag vill sitta på min stora altan, sticka kläder till mina barnbarn samtidigt som Simon kommer med en kopp kaffe och två bullar. Dessutom vill jag ha en husbil som vi far omkring i, hälsar på släkt och vänner runt om i världen.
11. Vilka saker finns alltid i ditt skafferi/kyl/frys?
Mjölk, ägg, strösocker, mjöl, smör (dvs. basen för de allra flesta bakverk. Förutom mjölken då. Men den är till för kaffet)
12. Vilket är ditt favoritgodis?
Pingvinlakrits. Ni vet, sånt man köper på flygplatser. Det måste vara saltlakrits!
13. Hur många gånger har du flyttat?
Två. Första gången flyttade jag hemifrån, andra gången panikflyttade jag på grund av vattenskada. Båda gångerna har blivit riktigt lyckade!
14. Senaste filmen du såg på bio?
Jag vill minnas att jag har sett något här i Umeå nu i höst, men jag kan verkligen inte komma på vad det var... Så det jag minns var "World war Z" som jag såg hemma i Piteå i somras.
15. Vad åt du till frukost?
En stor kopp te, mackor med leverpastej och en clementin. Vill egentligen skriva "egengjord granola med kvarg, en fruktsallad och hemmagjord fullkornsbröd med ägg. Drack även en powersmoothie". Men... Frukost är inte riktigt min grej...
16. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
Jag var tolv år. De äldsta syskonen hade flyttat hemifrån, jag spelade fotboll och piano. Gick i sexan. Fick min första mens och var förkrossad men ändå stolt. Kände mig inte så cool i tandställning som fick mig att läspa, men kände mig cool när folk trodde att min tandställningsburk i jeansfickan var en snusdosa. Var hemligt kär i Orlando Bloom (haha, jag rodnar när jag avslöjar min djupaste hemlighet!). Längtade efter att få ta sånglektioner.
17. Har du något smeknamn?
Inte så att folk känner mig vid det namnet bättre än vid Jenny, men hemma kallas jag för Jempan. Haha. Det är så fulsnyggt. Tror det kom ifrån att min äldsta bror sjöng "Jempan, du lilla Jempan...", men jag vet inte alls varför han gjorde det eller vart det ens kom ifrån. Sen utvecklades det smeknamnet, så vissa kallar mig ibland för Jempus. Simon har flera smeknamn på mig, inget som är självklart... Men ibland får jag heta "Bumbibjörnen". Det kommer från hur mina ögon ser ut när de är uppsvullna efter en skön natt med djupa drömmar.
18. Vilka är dina största svagheter?
När jag blir arg och egentligen vill försvara mig med ett klokt argument så börjar jag gråta. Inte så respektingivande. Dessutom, om någon skulle ta en spindel i närheten av mig så fungerar jag inte alls... jag slår av helt.
19. Har du någon gång ringt polisen?
Ja, fast inte till 112. Bara när det gäller stöldanmälan, tips och sånt. Men jag har ringt till ambulansen ett par gånger... Pulshöjande!
20. Vem gjorde senast något extra speciellt till dig?
Mina handledare på praktiken som gav mig kramar med tårfyllda ögon (tårar som var: så tråkigt att du ska lämna oss!), och en present! Så himla oväntat! Men jag blev väldigt, väldigt glad!
22 år. Ja, jag var tvungen att fundera två gånger.
2. Hur gammal känner du dig?
Det är lite konstigt det där, för jag känner olika... Ibland känner jag mig som fortfarande 17 år, där jag nästan behöver fråga om lov för att göra vissa saker. Jag höll nästan på att fråga mina föräldrar om lov för att få boka en biljett till Irland. Sen kom jag på att det är mitt egna beslut. Men ibland, speciellt när jag ser 18-åringar på bussen/stan/bion, känner jag mig som minst 38 år. Muttrar för mig själv att "de minsann borde sluta tänka på utseendet och istället ta på sig mössa. Det är ju ändå nollgradigt". Eller när jag hör dessa 18-åringar planera hur fett det kommer bli med helg, när jag själv ser fram emot att få tända ljus och gå och lägga min innan klockan 23.
3. Vilken film såg du senast?
Ja... jag minns faktiskt inte. Jag sov "Despicable me", och det var nog senast jag jag "såg" en film. Jag försöker verkligen komma ihåg vilken film jag såg senast (och då menar jag alltså från början till slut), och då måste jag nog säga "500 days of Summer", som för övrig är en fantastiskt bra film!
4. Vilken årstid föredrar du? Varför?
Alla årstider har sin charm, men den jag längtar mest till är utan tvekan sommaren. Kommer längta ännu mer när jag kommer ha min första semester! Det som gör sommaren till vinnare är:
* allmän glädje bland de allra flesta människor
* känslan av frihet. Det är så mycket enklare att bara ta en promenad och köpa glass när man bara (knappt) behöver ta på sig sandaler och promenera iväg, till skillnad från då man måste ta på sig täckisar, fyra lager kläder och dessutom skotta sig fram. Sen är jag inte så sugen på glass då det är minus 28 grader.
* ledighet
* ljusa kvällar
* regnoväder
* hur Piteå blommar upp på sommaren
5. Är du besatt av någonting?
Alltså, besatt skulle jag inte säga... Men jag vill alltid ha tillgång till tuggummi, te, kaffe och lakrits. Jag kanske inte behöver äta något av det på flera dagar, men jag vill alltid veta att det finns att tillgå.
6. Beskriv platsen du befinner dig i nu
Köket, som i vanliga fall brukar vara min favoritplats, men som nu är det stökigaste rummet. Tidningar, brev, torkad svamp, kaffekopp, tekopp och flingpaket trängs på bordet samtidigt som min dator. Jag sitter med utsikt ut genom fönstret. Det var en liten fågel som flög in i fönstret, varpå Disa ska försöka fånga fågeln, vilket leder till att hon springer rakt in i fönstret och välter ut blomkrukan.
7. Nämn tre saker man kanske inte vet om dig:
* Jag har födelsemärken på undersidan av pektårna (det ser ut som att jag har gått på en liten prick choklad). Perfekt för identifikation ifall jag skulle dö, och det enda man kan se är mina tår. Då behöver mina nära och kära inte fundera.
* Jag är grym på att baka chokladbollar, men är värdelös på muffins
* Jag kan (eller åtminstone kunde, i mina glansdagar) lösa en rubiks kub på 42 sekunder
8. När vaknade du idag?
05.45, precis den tiden jag alltid vaknade under praktiken. Kunde gladeligen somna om och sova ytterligare två timmar.
9. Vart i världen skulle du vilja befinna dig just nu?
Realistiskt: I Dublin, sittande på en pub och håller hand med Simon.
Ren fantasi: I en solstol på en paradisö tillsammans med min familj.
10. Hur vill du spendera din pension?
Jag vill lära mig nya saker, t.ex teknik och andra hippa saker. Jag vill sitta på min stora altan, sticka kläder till mina barnbarn samtidigt som Simon kommer med en kopp kaffe och två bullar. Dessutom vill jag ha en husbil som vi far omkring i, hälsar på släkt och vänner runt om i världen.
11. Vilka saker finns alltid i ditt skafferi/kyl/frys?
Mjölk, ägg, strösocker, mjöl, smör (dvs. basen för de allra flesta bakverk. Förutom mjölken då. Men den är till för kaffet)
12. Vilket är ditt favoritgodis?
Pingvinlakrits. Ni vet, sånt man köper på flygplatser. Det måste vara saltlakrits!
Två. Första gången flyttade jag hemifrån, andra gången panikflyttade jag på grund av vattenskada. Båda gångerna har blivit riktigt lyckade!
14. Senaste filmen du såg på bio?
Jag vill minnas att jag har sett något här i Umeå nu i höst, men jag kan verkligen inte komma på vad det var... Så det jag minns var "World war Z" som jag såg hemma i Piteå i somras.
15. Vad åt du till frukost?
En stor kopp te, mackor med leverpastej och en clementin. Vill egentligen skriva "egengjord granola med kvarg, en fruktsallad och hemmagjord fullkornsbröd med ägg. Drack även en powersmoothie". Men... Frukost är inte riktigt min grej...
16. Hur såg ditt liv ut för tio år sedan?
Jag var tolv år. De äldsta syskonen hade flyttat hemifrån, jag spelade fotboll och piano. Gick i sexan. Fick min första mens och var förkrossad men ändå stolt. Kände mig inte så cool i tandställning som fick mig att läspa, men kände mig cool när folk trodde att min tandställningsburk i jeansfickan var en snusdosa. Var hemligt kär i Orlando Bloom (haha, jag rodnar när jag avslöjar min djupaste hemlighet!). Längtade efter att få ta sånglektioner.
17. Har du något smeknamn?
Inte så att folk känner mig vid det namnet bättre än vid Jenny, men hemma kallas jag för Jempan. Haha. Det är så fulsnyggt. Tror det kom ifrån att min äldsta bror sjöng "Jempan, du lilla Jempan...", men jag vet inte alls varför han gjorde det eller vart det ens kom ifrån. Sen utvecklades det smeknamnet, så vissa kallar mig ibland för Jempus. Simon har flera smeknamn på mig, inget som är självklart... Men ibland får jag heta "Bumbibjörnen". Det kommer från hur mina ögon ser ut när de är uppsvullna efter en skön natt med djupa drömmar.
18. Vilka är dina största svagheter?
När jag blir arg och egentligen vill försvara mig med ett klokt argument så börjar jag gråta. Inte så respektingivande. Dessutom, om någon skulle ta en spindel i närheten av mig så fungerar jag inte alls... jag slår av helt.
19. Har du någon gång ringt polisen?
Ja, fast inte till 112. Bara när det gäller stöldanmälan, tips och sånt. Men jag har ringt till ambulansen ett par gånger... Pulshöjande!
20. Vem gjorde senast något extra speciellt till dig?
Mina handledare på praktiken som gav mig kramar med tårfyllda ögon (tårar som var: så tråkigt att du ska lämna oss!), och en present! Så himla oväntat! Men jag blev väldigt, väldigt glad!
onsdag 16 oktober 2013
En kärleksförklaring
Första gången jag såg dig hoppade jag av lycka. Jag hade haft ett slags hål i mitt liv som jag hade försökt fylla med någonting, och det var först när jag såg dig hemma hos mig som jag förstod att det var just dig jag har letat efter.
Du skänker mig trygghet och glädje. Du är snygg, ja, jag skulle nog hellre säga elegant. Varje morgon när jag ser dig så ler jag. Ler åt de fantastiska minnen vi har tillsammans och de minnen vi kommer skapa i framtiden.
Vi vet båda att det här är en tillfällig relation som kommer hålla i ett, kanske två år till, men jag ska njuta så länge det varar. Du vet, och du visste det redan från början, att jag kommer vilja ha någonting annat i framtiden - något du inte kan ge mig. Men när den dagen kommer... den dagen vi skiljs åt... då ska jag ta ett ordentligt farväl och kanske gråta en skvätt. Men jag kommer ganska fort sluta gråta och istället glädjas åt de år vi har haft tillsammans. Och jag kommer vara lycklig för den som kommer att få vara med dig.
Jag älskar dig.
Min älskade diskmaskin. Vet du hur mycket glädje du har skänkt mig?
Innan du kom in i mitt liv var jag frustrerad, ständigt blöt och hade torra händer. Jag förbannade diskhögen som aldrig ville ta slut. Men sedan den dagen du stod i mitt kök har den lilla handdiskning varit nästan en fröjd. Det känns harmoniskt att diska skärbrädan, kastrullerna och kanske knivarna i samma takt som ditt surr. Och det ljud du gör när du släpper ut det allra sista vattnet, precis innan du slocknar, det är bland det bästa ljud jag vet.
Jag ska vårda dig ömt. Ta hand om dina rör och låta dig stå och vädra då och då. Det är du värd.
Du skänker mig trygghet och glädje. Du är snygg, ja, jag skulle nog hellre säga elegant. Varje morgon när jag ser dig så ler jag. Ler åt de fantastiska minnen vi har tillsammans och de minnen vi kommer skapa i framtiden.
Vi vet båda att det här är en tillfällig relation som kommer hålla i ett, kanske två år till, men jag ska njuta så länge det varar. Du vet, och du visste det redan från början, att jag kommer vilja ha någonting annat i framtiden - något du inte kan ge mig. Men när den dagen kommer... den dagen vi skiljs åt... då ska jag ta ett ordentligt farväl och kanske gråta en skvätt. Men jag kommer ganska fort sluta gråta och istället glädjas åt de år vi har haft tillsammans. Och jag kommer vara lycklig för den som kommer att få vara med dig.
Jag älskar dig.
Min älskade diskmaskin. Vet du hur mycket glädje du har skänkt mig?
Innan du kom in i mitt liv var jag frustrerad, ständigt blöt och hade torra händer. Jag förbannade diskhögen som aldrig ville ta slut. Men sedan den dagen du stod i mitt kök har den lilla handdiskning varit nästan en fröjd. Det känns harmoniskt att diska skärbrädan, kastrullerna och kanske knivarna i samma takt som ditt surr. Och det ljud du gör när du släpper ut det allra sista vattnet, precis innan du slocknar, det är bland det bästa ljud jag vet.
Jag ska vårda dig ömt. Ta hand om dina rör och låta dig stå och vädra då och då. Det är du värd.
Äventyr med klassen!
Nu är jag inne på min sista vecka av praktiken. Nästa gång jag är lärare i en klass är jag faktiskt en lärare på riktigt!
Som en liten avslutning har jag och hon jag gör praktik tillsammans med anordnat en liten grej. När klassen kom tillbaka från lunchrasten så var varken jag eller Anna i klassrummet. Istället låg en lapp där vi hade skrivit något liknande "Vi har gått på äventyr för att leta skatter, men vi behöver nog er hjälp". Så Lena, vår handledare och klassens lärare, triggade igång eleverna med frågor som "vad är det för skatter?" och "undra vart dom letar skatterna?". Lena gick iväg med eleverna till en närliggande park, och där låg jag och Anna på varsin bänk - helt utslagna av allt letande.
Vi berättade för eleverna att vi hade fått ett telefonsamtal av en man som heter Harald Hemlig som sa att det skulle finnas sex stycken skatter runt om i parken. Vi bad om hjälp av eleverna, som nu var så taggade att de inte kunde stå still, och vips så var de överallt i parken och letade. Dom hittade fyra stycken ganska fort, men två som var lite mer gömda tog längre tid. När alla sex skatter (dvs matlådor) hade hittats så gick vi tillbaka till klassrummet.
Väl inne i klassrummet så hittade vi en till lapp från Harald Hemlig som skrev att vi kunde öppna skatterna. Vi samlades i ring och vi öppnade sakta skatterna. Där i låg kuvert som i sig hade en bild i sig. Det här var vad vi hade i skatterna (tänk er nu bilder på):
en femma elefanter popcorn fredag myror en fyra
Tillsammans fick eleverna flytta runt bilderna och fundera på vad de betydde. Efter ett tag kunde de lista ut att det förmodligen betydde att vi ska se på fem myror är fler än fyra elefanter på fredag samtidigt som vi äter popcorn.
Mitt förslag om att fyra elefanter äter popcornmyror den femte fredagen var inte lika populärt.
Det här med skattjakten gjorde vi alltså i halvklass, både igår och idag. Vår rädsla var att den första gruppen skulle avslöja allt för den andra gruppen, så därför fick de lova dyrt och heligt (vi både tummade och kramades om det) att absolut inte berättade det för klasskompisarna. Och det verkade som att det fungerade - ingen i den andra gruppen visste vad som var på gång!
Det är sånt här jag vill göra med min framtida klass. Äventyr, men ändå med visst pedagogiskt inslag. Här var det samarbete, lite orientering, problemlösning och viss läsförståelse som tränades. Allt behöver inte vara matteboken, dåliga vhs-filmer om däggdjur bara för att multimedia rekommenderar det eller inlärning och repetition.
Även om jag ser fram emot att börja arbeta som lärare så är jag otroligt glad över att jag sätter det åt sidan ett halvår för att vara au pair. Alla jag har berättat det för säger alltid "men så klokt", "härligt!" eller "oj, det önskar jag att jag hade gjort när jag var ung". Att vara lärare har jag gott om tid för. Jag ska ju för tusiken jobba i 40 år! Det är dubbelt så länge som jag har levt hittills.
Allt det här skattletande har fått mig på geocachinghumör! Jag har försökt ta mig ut ett par gånger i veckan, men det börjar kännas motigt när det är så kallt... dessutom känner jag mig inte helt bekväm att smyga runt helt ensam ;)
Som en liten avslutning har jag och hon jag gör praktik tillsammans med anordnat en liten grej. När klassen kom tillbaka från lunchrasten så var varken jag eller Anna i klassrummet. Istället låg en lapp där vi hade skrivit något liknande "Vi har gått på äventyr för att leta skatter, men vi behöver nog er hjälp". Så Lena, vår handledare och klassens lärare, triggade igång eleverna med frågor som "vad är det för skatter?" och "undra vart dom letar skatterna?". Lena gick iväg med eleverna till en närliggande park, och där låg jag och Anna på varsin bänk - helt utslagna av allt letande.
Vi berättade för eleverna att vi hade fått ett telefonsamtal av en man som heter Harald Hemlig som sa att det skulle finnas sex stycken skatter runt om i parken. Vi bad om hjälp av eleverna, som nu var så taggade att de inte kunde stå still, och vips så var de överallt i parken och letade. Dom hittade fyra stycken ganska fort, men två som var lite mer gömda tog längre tid. När alla sex skatter (dvs matlådor) hade hittats så gick vi tillbaka till klassrummet.
Väl inne i klassrummet så hittade vi en till lapp från Harald Hemlig som skrev att vi kunde öppna skatterna. Vi samlades i ring och vi öppnade sakta skatterna. Där i låg kuvert som i sig hade en bild i sig. Det här var vad vi hade i skatterna (tänk er nu bilder på):
en femma elefanter popcorn fredag myror en fyra
Tillsammans fick eleverna flytta runt bilderna och fundera på vad de betydde. Efter ett tag kunde de lista ut att det förmodligen betydde att vi ska se på fem myror är fler än fyra elefanter på fredag samtidigt som vi äter popcorn.
Mitt förslag om att fyra elefanter äter popcornmyror den femte fredagen var inte lika populärt.
Det här med skattjakten gjorde vi alltså i halvklass, både igår och idag. Vår rädsla var att den första gruppen skulle avslöja allt för den andra gruppen, så därför fick de lova dyrt och heligt (vi både tummade och kramades om det) att absolut inte berättade det för klasskompisarna. Och det verkade som att det fungerade - ingen i den andra gruppen visste vad som var på gång!
Det är sånt här jag vill göra med min framtida klass. Äventyr, men ändå med visst pedagogiskt inslag. Här var det samarbete, lite orientering, problemlösning och viss läsförståelse som tränades. Allt behöver inte vara matteboken, dåliga vhs-filmer om däggdjur bara för att multimedia rekommenderar det eller inlärning och repetition.
Även om jag ser fram emot att börja arbeta som lärare så är jag otroligt glad över att jag sätter det åt sidan ett halvår för att vara au pair. Alla jag har berättat det för säger alltid "men så klokt", "härligt!" eller "oj, det önskar jag att jag hade gjort när jag var ung". Att vara lärare har jag gott om tid för. Jag ska ju för tusiken jobba i 40 år! Det är dubbelt så länge som jag har levt hittills.
Allt det här skattletande har fått mig på geocachinghumör! Jag har försökt ta mig ut ett par gånger i veckan, men det börjar kännas motigt när det är så kallt... dessutom känner jag mig inte helt bekväm att smyga runt helt ensam ;)
torsdag 10 oktober 2013
100 dagar
Det här är så sjukt att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva. Jag tror jag helt enkelt skriver det rakt av. Håll i er nu:
Om 100 dagar har jag min lärarexamen!
Jag startade ju den här bloggen när jag skulle flytta till Umeå och börja lärarutbildningen, och nu är jag snart klar! Det här är så konstigt att jag inte vet vad jag ska göra med alla mina känslor.
Jag vill dansa av glädje samtidigt som jag vill att de ska lägga på ett extra år, så jag har lite kvar av karamellen.
Om 100 dagar står jag på egna ben, redo för nya äventyr. Om 106 dagar flyttar jag till Island. Känns skrämmande.
Igår skrev jag ju att jag var i en förvirrad period, och idag märktes det väldigt tydligt. När jag kom till skolan fick jag tillbaka min börs. Och mina vantar. Och mössan. Min handledare berättade om nästa lektion och fem minuter senare kom en annan lärare och frågade vad som händer kommande lektionen... Det var blankt. Jag hade inte en blekaste aning.
Det var lite skrämmande. Okej att jag glömmer saker (men jag får aldrig mer glömma börsen!) här och där, men jag vill inte vara en sån som glömmer vad folk säger. Speciellt inte när det gäller viktiga saker.
Efter skolan for jag en liten sväng på stan och köpte en ny duk. När jag skulle betala så säger kassörskan "du... ehm... jag tror det går lättare om du försöker med ditt visa istället för körkortet...". Helt plötsligt matchade jag min röda halsduk lite väl bra.
Min syster och hennes man kommer hit i helgen för att husera lite, och jag blev för en stund väldigt osäker på om det var i helgen eller nästa helg. Så jag slänger iväg ett sms till henne. Lite senare berättar jag för en kollega i personalrummet om min virrighet och vår konversation följer som sådan:
Jag: "på fredag kommer min syster. Tror jag"
Kollega: "Imorgon alltså?"
Jag: "Haha, nej. På fredag"
Kollega: "Ja, imorgon. Det är torsdag idag"
Jag: "Försök inte lura mig! Jag har koll på att det är onsdag. Eller vänta nu. Tisdag. Det är tisdag idag, det är jag säker på!"
Kollega: "Skojar du nu, eller är du verkligen såhär virrig?"
Usch. Känns lite som den där gången jag trodde det var 2011 i flera veckors tid, fast det egentligen var 2012. Allt är så förvridet. Som att sanningen inte är sanning och att allt är en komplott för att se hur jag reagerar, lite som Truman Show.
Om 100 dagar har jag min lärarexamen!
Jag startade ju den här bloggen när jag skulle flytta till Umeå och börja lärarutbildningen, och nu är jag snart klar! Det här är så konstigt att jag inte vet vad jag ska göra med alla mina känslor.
Jag vill dansa av glädje samtidigt som jag vill att de ska lägga på ett extra år, så jag har lite kvar av karamellen.
Om 100 dagar står jag på egna ben, redo för nya äventyr. Om 106 dagar flyttar jag till Island. Känns skrämmande.
Igår skrev jag ju att jag var i en förvirrad period, och idag märktes det väldigt tydligt. När jag kom till skolan fick jag tillbaka min börs. Och mina vantar. Och mössan. Min handledare berättade om nästa lektion och fem minuter senare kom en annan lärare och frågade vad som händer kommande lektionen... Det var blankt. Jag hade inte en blekaste aning.
Det var lite skrämmande. Okej att jag glömmer saker (men jag får aldrig mer glömma börsen!) här och där, men jag vill inte vara en sån som glömmer vad folk säger. Speciellt inte när det gäller viktiga saker.
Efter skolan for jag en liten sväng på stan och köpte en ny duk. När jag skulle betala så säger kassörskan "du... ehm... jag tror det går lättare om du försöker med ditt visa istället för körkortet...". Helt plötsligt matchade jag min röda halsduk lite väl bra.
Min syster och hennes man kommer hit i helgen för att husera lite, och jag blev för en stund väldigt osäker på om det var i helgen eller nästa helg. Så jag slänger iväg ett sms till henne. Lite senare berättar jag för en kollega i personalrummet om min virrighet och vår konversation följer som sådan:
Jag: "på fredag kommer min syster. Tror jag"
Kollega: "Imorgon alltså?"
Jag: "Haha, nej. På fredag"
Kollega: "Ja, imorgon. Det är torsdag idag"
Jag: "Försök inte lura mig! Jag har koll på att det är onsdag. Eller vänta nu. Tisdag. Det är tisdag idag, det är jag säker på!"
Kollega: "Skojar du nu, eller är du verkligen såhär virrig?"
Usch. Känns lite som den där gången jag trodde det var 2011 i flera veckors tid, fast det egentligen var 2012. Allt är så förvridet. Som att sanningen inte är sanning och att allt är en komplott för att se hur jag reagerar, lite som Truman Show.
Jenny Show - Följ med på experimentet där vi undersöker hur lång tid det tar innan en helt vanlig tjej tappar greppet om verkligheten och blir en crazy-cat-lady. Sänds dygnet runt!
onsdag 9 oktober 2013
Förvirringen är total
I de allra flesta par så kompletterar man varandra på ett eller ett annat sätt. Antingen är den ena pratig och den andra en god lyssnare, eller så är den ena en bra kock medan den andra är en matglad ätare. I mitt och Simons förhållande är det jag som är den som har koll på saker och ting medan Simon mer "goes with the flow" och är... tja... förvirrad.
Men nu när jag lever ett vardagsliv utan Simon har min hjärna blivit ett stort mos. Det är som att den förväntar sig att ha någon att hjälpa och fixa struktur, men utan någon att hjälpa och strukturera så blir det som sagt lite knasigt i hjärnan. Det är som att den försöker ta Simons plats och vara förvirrad. Men grejen är att den del av hjärnan som har koll och är strukturerad försvinner i förvirringen. Hänger ni med?
Här är ett urval av förvirrade saker jag har gjort de senaste veckorna:
* Förra veckan när jag hade jobbat på Iksu kom jag hem utan halsduk, mössa och vantar. De låg kvar i arbetsrummet.
* Jag har glömt nyckelknippan i dörren.
* Jag har ställt väckarklockan under helgen.
* Jag har hällt fil i kaffet och mjölk i flingorna.
* Jag skulle hem från praktiken och glömde ta på mig ytterskorna. Tack och lov att jag hade inneskor!
* Jag har kokat vatten till kaffet. Glömt bort det. Kokat igen. Glömt bort det igen. Kokat igen men med tanke att göra te. Glömt bort det igen och upptäckt det morgonen efter.
Men idag hände nog det värsta hittills! Jag var på praktiken och skulle åka direkt till Iksu för att jobba. När jag kom fram skulle jag gå och köpa en kopp kaffe och en baguette (min otroligt efterlängtade middag!) när jag upptäcker att min plånbok är borta. Min första tanke är ficktjuv, men efter lite tankeverksamhet så insåg jag att den troligen ligger kvar någonstans på skolan. Jag letar upp telefonnummer till alla fritidsavdelningar, men ingen svarar. När jag ringder det femte telefonnumret svarar en vänlig själ som hjälper mig! Hon hittade plånboken på hatthyllan. Vad den gjorde där vet jag inte, men skönt att ha den upphittad!
Jag blev insläppt på jobbet, trots att jag saknade mitt passerkort. Men magen kurrar och jag längtar efter min kaffekopp med mjölk.
Men nu när jag lever ett vardagsliv utan Simon har min hjärna blivit ett stort mos. Det är som att den förväntar sig att ha någon att hjälpa och fixa struktur, men utan någon att hjälpa och strukturera så blir det som sagt lite knasigt i hjärnan. Det är som att den försöker ta Simons plats och vara förvirrad. Men grejen är att den del av hjärnan som har koll och är strukturerad försvinner i förvirringen. Hänger ni med?
Här är ett urval av förvirrade saker jag har gjort de senaste veckorna:
* Förra veckan när jag hade jobbat på Iksu kom jag hem utan halsduk, mössa och vantar. De låg kvar i arbetsrummet.
* Jag har glömt nyckelknippan i dörren.
* Jag har ställt väckarklockan under helgen.
* Jag har hällt fil i kaffet och mjölk i flingorna.
* Jag skulle hem från praktiken och glömde ta på mig ytterskorna. Tack och lov att jag hade inneskor!
* Jag har kokat vatten till kaffet. Glömt bort det. Kokat igen. Glömt bort det igen. Kokat igen men med tanke att göra te. Glömt bort det igen och upptäckt det morgonen efter.
Men idag hände nog det värsta hittills! Jag var på praktiken och skulle åka direkt till Iksu för att jobba. När jag kom fram skulle jag gå och köpa en kopp kaffe och en baguette (min otroligt efterlängtade middag!) när jag upptäcker att min plånbok är borta. Min första tanke är ficktjuv, men efter lite tankeverksamhet så insåg jag att den troligen ligger kvar någonstans på skolan. Jag letar upp telefonnummer till alla fritidsavdelningar, men ingen svarar. När jag ringder det femte telefonnumret svarar en vänlig själ som hjälper mig! Hon hittade plånboken på hatthyllan. Vad den gjorde där vet jag inte, men skönt att ha den upphittad!
Jag blev insläppt på jobbet, trots att jag saknade mitt passerkort. Men magen kurrar och jag längtar efter min kaffekopp med mjölk.
fredag 4 oktober 2013
En enkel biljett till Island, tack!
Nu har det blivit verklighet. Jag står här med bokningskvittot av en enkel flygbiljett till Reykjavik.
Det känns så fantastiskt, spännande, oroväckande, längtansfullt och otroligt. Jag kan fortfarande inte förstå att jag kommer att bo i ett helt annat land alldeles ensam. Eller, inte helt ensam... jag har ju ett par hundra tusen invånare och min au pair-familj, men ensam på så sätt att ingen följer med mig på mitt äventyr. Kommer bli en upplevelse utan dess like.
Jag fick en video skickad till mig, och när jag såg den så började jag nästan gråta. Den var så vacker och jag blev så lycklig över att jag har fått chansen att uppleva det som visades på riktigt. Men samtidigt blir jag lite nervös, rädd och ledsen när jag tänker på att jag kommer vara ifrån Simon, Disa och resten av min familj i ett halvår!
Kolla på videon här!
Om en månad är jag i Dublin. En månad efter det är det andra advent. Ytterligare en månad efter det är det 2014. Och en månad efter det är jag på plats i Gardabær och har varit det i två veckor...
Tiden går och snart kommer jag väl skriva "tänk att det var ett år sen jag flög till Island!".
Det känns så fantastiskt, spännande, oroväckande, längtansfullt och otroligt. Jag kan fortfarande inte förstå att jag kommer att bo i ett helt annat land alldeles ensam. Eller, inte helt ensam... jag har ju ett par hundra tusen invånare och min au pair-familj, men ensam på så sätt att ingen följer med mig på mitt äventyr. Kommer bli en upplevelse utan dess like.
Jag fick en video skickad till mig, och när jag såg den så började jag nästan gråta. Den var så vacker och jag blev så lycklig över att jag har fått chansen att uppleva det som visades på riktigt. Men samtidigt blir jag lite nervös, rädd och ledsen när jag tänker på att jag kommer vara ifrån Simon, Disa och resten av min familj i ett halvår!
Kolla på videon här!
Om en månad är jag i Dublin. En månad efter det är det andra advent. Ytterligare en månad efter det är det 2014. Och en månad efter det är jag på plats i Gardabær och har varit det i två veckor...
Tiden går och snart kommer jag väl skriva "tänk att det var ett år sen jag flög till Island!".
onsdag 2 oktober 2013
Realistiska planeringar
Exakt nu har min halva praktikperiod gått. Det har både gått fort och dagarna rusar fram, men samtidigt känns det som att jag har varit där i flera månader och att det aldrig tar slut.
Den här kursen är inte som de andra kurserna jag har gjort praktik på. Då har det varit tydliga uppgifter som "planera och genomför 20 matematiklektioner" eller "gör en LUS på två elever och skriv ett fiktivt åtgärdsprogram till dessa". Men nu har vi själva fått skriva mål. Först fick vi skriva en nulägesbeskrivning och sedan skriva egna mål som vi ska arbeta mot. Flummigt? Ja. Men det är ändå bra, för för första gången ska jag ägna en hel praktikperiod åt mig själv och min egna utveckling som lärare. Jag behöver inte räkna antalet lektioner eller ha handledarsamtal stup i kvarten.
Ett av mina mål var att jag ska skriva en lektionsplanering, genomföra den och sedan utvärdera den utifrån ett sociokulturellt och ett fenomenografiskt perspektiv. Men jag tyckte att det var lite tunt, och framför allt var det många fina ord som inte riktigt speglar verkligheten.
Klassen jag är i nu har så fina kvaliteter, men det är inte en lika "snäll" klass som den jag har varit i tidigare. Det är kaosartat varje lektion. Jag har räknat att det är minst tre gånger vi möter tårfyllda elever PER DAG. Det springs, stökas, gruffas och gnälls. Jag har blivit allergisk mot nasala och gnälliga "fröööökeeeeen" och "jaaaaag oooorkaaar iiiiinteeee". Men som jag har lärt mig! Jag har lärt mig så mycket mer om läraryrket än vad jag någonsin gjort!
De timmar som är kvar av arbetsdagen när eleverna har gått över till fritids spenderas genom att gå igenom dagen, vad vi kan förändra och vad vi ska göra imorgon. Lite rättning och städning på det också. Sen är klockan 17 och det är dags att åka hem. Slutkörda. Hann vi skriva planeringar för varje kommande lektion? Nej. Vi hann planera lite så som "första lektionen gör vi det, sen andra lektionen gör vi det...". Vi kollade inte upp mål i kursplanerna, skrev ramfaktorer och en halv sida om lektionens syfte. Vi skrev inte heller tydligt metod minut för minut.
Imorgon kommer min lärare från Universitetet till min klass för att studera mig när jag håller i en lektion. Egentligen är jag inte särskild nervös för själva undervisningen eller kontakten med eleverna, för jag vet att jag är duktig på det, men jag är nervös för att göra "fel" enligt universitetsläraren. Det var över ett och ett halvt år sedan jag hade praktik senast. Inför besöket ska man skriva en utförlig lektionsplanering som ska skickas in till besökande lärare dagen innan. För ett och ett halvt år sedan gjorde jag planeringarna på löpande band, precis som läraren ville ha den. Men nu då? Det är hjärnstopp. Jag vet inte alls vad läraren vill ha och jag vet inte hur man ska skriva en "korrekt" planering.
Som jag skrev tidigare så var ett av mina mål att planera en lektion, och jag skrev ett tillägg - att planeringen skulle vara realistisk gjord. Det vill säga på rasten, hastigt nedskriven på en post-it-lapp medan man snabbt häver i sig en kopp av äckligt automatkaffe. För det är så verkligheten ser ut. Ingen lärare ägnar minst 4 timmar på en lektionsplanering! Det är sådana planeringar jag har gjort under hela min utbildning. Det har blivit bra planeringar, det måste jag säga, men är dom realistiska i verkligheten?
Så vad ska jag göra inför imorgon? Skriva en bra, välformulerad planering (med litteraturhänvisningar och allt!) eller skriva av det jag har skrivet på post-it-lappen?
Jag vet att min lektion kommer bli lika bra oavsett om jag gör på det ena sättet eller det andra. Frågan är vad universitetsläraren kommer tycka?
Den här kursen är inte som de andra kurserna jag har gjort praktik på. Då har det varit tydliga uppgifter som "planera och genomför 20 matematiklektioner" eller "gör en LUS på två elever och skriv ett fiktivt åtgärdsprogram till dessa". Men nu har vi själva fått skriva mål. Först fick vi skriva en nulägesbeskrivning och sedan skriva egna mål som vi ska arbeta mot. Flummigt? Ja. Men det är ändå bra, för för första gången ska jag ägna en hel praktikperiod åt mig själv och min egna utveckling som lärare. Jag behöver inte räkna antalet lektioner eller ha handledarsamtal stup i kvarten.
Ett av mina mål var att jag ska skriva en lektionsplanering, genomföra den och sedan utvärdera den utifrån ett sociokulturellt och ett fenomenografiskt perspektiv. Men jag tyckte att det var lite tunt, och framför allt var det många fina ord som inte riktigt speglar verkligheten.
Klassen jag är i nu har så fina kvaliteter, men det är inte en lika "snäll" klass som den jag har varit i tidigare. Det är kaosartat varje lektion. Jag har räknat att det är minst tre gånger vi möter tårfyllda elever PER DAG. Det springs, stökas, gruffas och gnälls. Jag har blivit allergisk mot nasala och gnälliga "fröööökeeeeen" och "jaaaaag oooorkaaar iiiiinteeee". Men som jag har lärt mig! Jag har lärt mig så mycket mer om läraryrket än vad jag någonsin gjort!
De timmar som är kvar av arbetsdagen när eleverna har gått över till fritids spenderas genom att gå igenom dagen, vad vi kan förändra och vad vi ska göra imorgon. Lite rättning och städning på det också. Sen är klockan 17 och det är dags att åka hem. Slutkörda. Hann vi skriva planeringar för varje kommande lektion? Nej. Vi hann planera lite så som "första lektionen gör vi det, sen andra lektionen gör vi det...". Vi kollade inte upp mål i kursplanerna, skrev ramfaktorer och en halv sida om lektionens syfte. Vi skrev inte heller tydligt metod minut för minut.
Imorgon kommer min lärare från Universitetet till min klass för att studera mig när jag håller i en lektion. Egentligen är jag inte särskild nervös för själva undervisningen eller kontakten med eleverna, för jag vet att jag är duktig på det, men jag är nervös för att göra "fel" enligt universitetsläraren. Det var över ett och ett halvt år sedan jag hade praktik senast. Inför besöket ska man skriva en utförlig lektionsplanering som ska skickas in till besökande lärare dagen innan. För ett och ett halvt år sedan gjorde jag planeringarna på löpande band, precis som läraren ville ha den. Men nu då? Det är hjärnstopp. Jag vet inte alls vad läraren vill ha och jag vet inte hur man ska skriva en "korrekt" planering.
Som jag skrev tidigare så var ett av mina mål att planera en lektion, och jag skrev ett tillägg - att planeringen skulle vara realistisk gjord. Det vill säga på rasten, hastigt nedskriven på en post-it-lapp medan man snabbt häver i sig en kopp av äckligt automatkaffe. För det är så verkligheten ser ut. Ingen lärare ägnar minst 4 timmar på en lektionsplanering! Det är sådana planeringar jag har gjort under hela min utbildning. Det har blivit bra planeringar, det måste jag säga, men är dom realistiska i verkligheten?
Så vad ska jag göra inför imorgon? Skriva en bra, välformulerad planering (med litteraturhänvisningar och allt!) eller skriva av det jag har skrivet på post-it-lappen?
Jag vet att min lektion kommer bli lika bra oavsett om jag gör på det ena sättet eller det andra. Frågan är vad universitetsläraren kommer tycka?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)