Att fastna i byxor och vara spontan

För ett par dagar sedan satt jag i soffan och kollade på säsongsavslutningen av Game of Thrones säsong 3 (så bra!!!) när jag kände hur det panikkliade i mitt vänstra knäveck. Jag var verkligen tvungen att klia mig just där exakt _NU_!

Jag orkade ju inte ställa mig upp och dra ner byxorna, det är ju alldeles för jobbigt, så jag drog helt enkelt upp mitt vänstra byxben så långt upp det gick. Åh, så skönt att få klia!

Sen skulle jag dra ner byxbenet igen, men där tog det stopp. Det gick verkligen inte att dra över vaden. Jag började svettas. När jag svettas sväller jag upp, och ni kan ju tänka er att det blev ännu svårare att dra ner byxbenet. Jag tänkte att jag kunde dra upp byxbenet dit jag hade det tidigare, när jag kliade, och sen när jag har lugnat ner mig kan jag dra ner byxbenet. Men det gick inte heller! Den hade fastnat under knävecket, fast ändå över vaden. Det gick inte att rubba.

Simon kom till undsättning. Jag la mig ner i soffan (halvt skrattandes, halvt i panik), lyfte upp benet och Simon stod upp och försökte dra i byxbenet. Men det GICK inte!! Jag blev ännu mer stressad för det började göra ont, och min vad svällde mer och mer. Jag skrek samtidigt som jag grät av skratt. Det här var så otroligt overkligt fast verkligt på samma gång.

Tillslut kom Simon på idén att jag skulle ta av mig byxan och på så sätt dra av byxbenet avigt. Vilken bra idé! Tills vi insåg att det inte heller gick! Så där låg jag i soffan med byxorna neddragna förutom vänstra, aviga byxbenet som satt fast kring min vad, skrikskrattandes samtidigt som Simon drar allt vad han kan för att få av mig byxorna.

Tillslut sa det ploff och Simon stapplade baklänges och jag pustade ut. Jag var fri!

I onsdags satt jag vid olika resesidor och drömde mig bort. Den kommande veckan är vi båda lediga (första gången sedan... ja... längesen) och vi borde verkligen hitta på något innan vi skiljs åt! En weekend i Rom? Lycksele? Tre-rätters på en finrestaurang?

Jag satt och kollade in sista-minuten-resor och frågade Simon vart han ville åka. Han sa Paris, men det skulle kosta över 12000 för oss båda. Lite väl dyrt. Rom då? Samma där. Men... Venedig då? Ja, ni kan ju tänka er.

Sen kom jag på det! Jag sa till Simon "men vi ska ju åka till Antibes!" och han tittade på mig med stora ögon och sa "men självklart!". En timma senare hade vi bokat och betalat resan. Så på måndagmorgon åker vi!! :D Så sjukt spontant för att vara mig! Kan inte förstå att vi är i Nice om två dygn! Så härligt!!

Vi har inga speciella planer (det ska vara åskoväder hela veckan enligt smhi), men det ska vara mysigt att få vandra bland gränderna, säga bonjour och bonsoir till fransmän, äta crêpes, dricka vin på takterassen och umgås med svärmor. Någon cache ska vi nog också hinna med!

Salut!

Ibland är det tur att man bor ensam...

...så man inte behöver skämmas för vilka klantigheter man gör.

När jag får mycket i huvudet, beslut som ska tas, information som ska in eller bara mycket känslor så händer det att jag blir förvirrad. Minns ni den gången jag råkade smöra mitt te, eller skriva "farmor" i sökrutan på hitta.se?

Så är det nu. Hela den här au pair-grejen plus fysikkursen gör att min hjärna går på extrabatteri. Trots att jag sitter still väldigt många timmar om dygnet så är jag helt slutkörd där vid 17-tiden.

Jag känner mig disträ, bortkopplad och inte riktigt närvarande. Det är många gånger jag har gått till köket och undrat vad tusan var det jag skulle göra? Eller som den gången jag smsade mig själv. Jag har till och med hällt lite fil i kaffet (till mitt försvar - paketen är fruktansvärt lika varandra!).

Det är inte bara mina tankar som blir förvirrade - min motorik verkar ha försvunnit! Jag råkade peta mig i ögat när jag skulle ta på mascara, jag har svårt att låsa upp dörren och låt mig även berätta att det tar längre tid än vanligt att skriva sms!

Men värst av allt var ändå det som hände igår. Det var så pinsamt och jag var glad att ingen såg mig. Men samtidigt var det så roligt att jag tycker det är väldigt synd att ingen såg det.

Jag hade suttit i soffan ett bra tag och skulle gå till köket för att koka mig en kopp kaffe. Jag hade varit barfota hela dagen, och jag satt i soffan med min favoritfilt på. När jag då ställer mig upp och börjar trycka ifrån med fötterna så känner jag hur golvet glider undan och jag halkar!

Vad var det där på golvet? Har Disa kräkts eller kanske kissat?

Det var när jag insåg vad det var som jag skämdes. Det var mitt fotsvett. Jag hade halkat på mitt eget fotsvett. Hur lyckas man ens?

Ibland är jag så otroligt lycklig över att jag redan har hittat min man!

Full av intryck

I onsdags fick jag ett sms av min vän Aster som frågade mig om jag ville med på äventyr. Robert Larsson har i sommar haft ett program i p3 (sista avsnittet var idag) som heter Liftaren. Det går helt enkelt ut att han varje vecka får i uppdrag att ta sig till en speciell plats någonstans i Sverige, och detta genom att lifta. Aster hade erbjudit honom lift och nu undrade hon om jag ville följa med!

Såklart jag ville det!

Så jag, Aster, Tanja och Tanjas kompis Alexandra trängde in oss i en bil tillsammans med Robert och drog ut på äventyr! Vi for runt, träffade en Thord som vi fick komma hem till och dricka saft och lyssna på historier om bröderna Landby. Ni kan se en gammal dokumentär om dessa två bröder på svtplays öppna arkiv. Länk till den dokumentären finns här!

Sedan åkte vi vidare för att kolla in det som har utnämnts till Sveriges smutsigaste hus. Och ja... jag skulle väl inte hålla med om att det där var ett hus. Det var ungefär i samma storlek som stugan i Nyvall, fast bra mycket smutsigare! Det var nästan tio år sedan bröderna avled, så man kan tänka sig att huset har förfallit, men enligt Thord och en annan man vi mötte så var det så smutsigt (om inte ännu smutsigare!) när bröderna levde.

Avsnittet sändes idag klockan 13, men om ni inte lyssnade då och är sugna på att höra lite så kan ni lyssna på podden som finns här! Jag vill bara meddela att det enda man hör av mig är ungefär "Hej, Jenny!", "jaaa", "hahaha" och "jååå". Men ni kan ju alltid lyssna och höra mina fina vänners stämmor!

Igår hände en till sak. Ja. Jag har nog inte nämnt det här tidigare, så det är väl dags nu... I Januari tar jag min lärarexamen. Så jag känner att jag står i ett vägskäl. Antingen tar jag väg 1 - söka lärarjobb och hoppas att jag får ett längre vikariat, eller så tar jag väg 2 - jag tar det där "fria året" som många tar efter gymnasiet.

Jag har funderat lite till och från sedan i påskas, och i sommar slog det mig med kraft! Jag ska bli au pair! Det är något jag alltid har velat testa, timingen är perfekt och det är ju verkligen en bra erfarenhet! Så jag har ställt frågor till mina au pair-experter Sara och Malin om hur man går till väga. Så de tipsade mig om en hemsida där man kan göra en profil och sedan söka familjer. Familjer kan söka upp en också, så det fungerar åt båda hållen.

I början av juli gjorde jag en profil och slängde iväg en hel del ansökningar. Vissa svarade, andra svarade inte. När vi var på Rhodos svarade en familj som var en av mina favoritfamiljer och vi har hållit kontakten sedan dess. Efter Rhodosresan smällde det till och jag har ganska intensiv kontakt med åtminstone fem familjer. Igår hade jag bestämt dejt på Skype med två av familjerna. Den första klockan 21.40 och den andra 22.00. Låt mig spola tillbaka tiden.

Jag var så fruktansvärt nervös! Jag minns när jag skulle sjunga solo för första gången (på en riktig konsert det vill säga), jag gick i sjuan och jag trodde att mina tarmar skulle hoppa ut genom naveln. Då var jag nervös! Igår var jag ännu nervösare! Jag kände inte igen mig själv... jag minns knappt vad jag gjorde timmarna innan samtalen.

Klockan var nu 21.30 och jag loggade in på Skype. Klockan gick otroligt långsamt! När den var 21.43 loggade familj nr 1 in (jag kallar dom London, för dom bodde i... ja... London) och min puls steg ännu mer! Jag borde ha haft pulsklockan på mig. Vi ringde varandra och precis när samtalet kopplades upp så blev hennes bild helt svart. Efter bara en minut fick jag ett mail som hon hade skickat från sin mobil att datorn hade kraschat. Vilket antiklimax! Vi bestämde att vi skulle höras efter jag hade pratat med familj nr 2 (Clonakilty-familjen).

Den där jobbiga väntan kom tillbaka. Klockan segade sig fram till 22.00. Klockan blev 22.05. Jag tänkte på att irländare inte är kända för att hålla tiderna, så jag bestämde för att vänta ett bra tag till. Klockan blev 22.15... Klockan 22.30 gav jag upp. Antiklimax nummer 2.

Jag ringde upp London-familjen. De svarade på en gång och jag fick prata med Keri och Scott. Dom var otroligt trevliga! Jag sa att jag var lite nervös för att prata engelska, eftersom jag inte gör det så ofta, men dom peppade mig och sa att jag var jätteduktig! Då släppte mycket av min nervositet! Jag fick ett bra intryck av dom, dom var unga och trevliga, och verkade ha ungefär samma tankar som jag. Problemet under samtalet var dock att Clonakilty-familjen nu försökte ringa mig säkert 8 gånger. Lite störande.

Men efter det första samtalet så ringde jag upp Clonakilty-familjen. De har varit en favorit hos mig, och ja... det håller i sig! Colette och Joe var så trevliga och irländska som man kan tänka sig (ja, rött hår...)! Dom vill ha en au pair mellan mars och juli, vilket passar mig superperfekt! Iiiih! Dom pratar ju underbart roligt och om jag skulle bo där så kommer min skolengelska bytas ut mot landet-irländska.

Efter samtalet var jag helt uppe i varv! Det var så många intryck som skulle smältas! Jag ringde Simon och han peppade mig (som vanligt!). När han frågade saker som "hur många timmar skulle du arbeta?" och "hur mycket tjänar du?" så kunde jag inte riktigt komma ihåg var dom hade sagt. Jag tänkte egentligen anteckna under samtalen, men det hade jag helt glömt bort medan vi pratade.

Mina tankar snurrar verkligen. Ska jag verkligen köra på det här? Kommer jag klara det? Hur kommer min hemlängtan vara? Tänk om jag hittar mitt dröm-lärarjobb?

Men min magkänsla säger att jag ska ta vara på chansen och göra det här. Den säger även att jag ska köra på Clonakilty-familjen. Så... jag ska nog lyssna på magen och säga till familjen att jag är deras om dom vill ha mig!

AAAAAAhhhhhhh!

Det ska bli skönt med helg och vila så jag får chans att smälta alla intryck!

Sex år

Minns ni vad ni gjorde för sex år sedan? Minns vilka känslor som florerade inuti er? Minns ni vem ni rörde i och hur det kändes?

Jag minns allt det där. Jag minns vad jag gjorde, vad jag kände och hur det gick stötar genom kroppen när våra händer möttes.

Det har gått sex år sedan den där kvällen då jag och Simon kramades extra länge i hallen. Hur kramen övergick till en puss och hur jag kände mig så exalterad, överlycklig och kär att de följande dagarna hamnade i ett slags vakuum.

Det är sex år sedan jag och Simon blev ett par. Det är en lång tid. Speciellt för oss som är så unga. Jag är bara 22 år och Simon har varit med i över en tredjedel av mitt liv.

Simon är bland det absolut bästa som har hänt mig. En stadig klippa, en som får mig att skratta, känna mig trygg och älskad. Någon jag litar på och beundrar. Någon jag ser fram emot att åldras med.

Sex år sedan vi blev ett par. Ett år sedan vi förlovade oss. Vem vet vad som händer här näst?
En sak är då säker: Jag kommer fortsätta älska Simon!

Packa och res smart

Jag har alltid tänkt att jag är ganska bra på att packa smart. Nu inför Rhodosresan packade jag som vanligt - allt det som skulle med satte jag (smart vikt) i resväskan, plus det extra viktiga i handbagaget. Det extra viktiga var alltså kamera, pengar, pass, bikini och en trosa. Detta för att jag skulle klara mig ifall resväskan kom bort! Aldrig någonsin har jag varit så arg på mig själv för att ha packat så idiotiskt!

Jag tänker nu ge er några tips kring hur man kan tänka ifall resväskan kommer bort. Vissa är hur självklara som helst, vissa kanske låter självklara men kanske inte är det, och andra kanske låter lite överdrivna.

* Packa ALLTID pass och pengar i handbagaget! Låter hur självklart som helst, men faktum är att jag har hört om personer som ska boarda planet och inser att man har råkat packa ner passet i det incheckade bagaget. Men pass och pengar klarar man allt, även om det blir lite besvärligare.

* Ta med dig så du klarar minst ett dygn utan resväskan. Ska du till ett sol- och badställe, ja, packa då med dig badkläder, ev. handduk, solskydd (i reseformat, dvs mindre än 1 dl), minst 1 ombyte (för du kommer bli svettig, och det är inte roligt att ha samma kläder på morgonen som på kvällen efter en hel dag i svett) och minst 1 par underkläder! Det är bra att packa med det absolut nödvändigaste i hygienartiklar... jag önskar att jag hade tagit bl.a. deodorant, tandborste+tandkräm, solskydd, aftersun-lotion och en hårborste.

* Om ni är minst två som reser - packa i varandras väskor. Jag önskar att jag hade packat med några ombyten i Simons väska, för då skulle jag ha åtminstone ett ombyte. Nu kunde jag låna ett par shorts av honom (och lite kläder av mina systrar), men hade det bara varit jag och Simon som reste hade det blivit lite knepigare. Det känns inte så kul att gå omkring i hans shorts och skjorta.

* Bryt ihop och kom igen. Jag blev jätteledsen när min väska försvann - det är ingenting jag försöker dölja. Jag behövde få vara ledsen, eftersom det hjälpte mig att släppa på mina känslor och då kunde jag lättare acceptera situationen. Men samtidigt ska man alltid komma ihåg att det är faktiskt bara en väska. Det finns ju människor som inte får vara friska, eller (o hemska tanke) förlorar någon på resan.

* Ta så fort som möjligt kontakt med flygbolag och ev. researrangör. I mitt fall åkte jag med SAS från Luleå till Stockholm och sedan med Apollo/Novair till Rhodos, och det var alltså SAS som slarvade bort min väska. Jag har fortfarande inte fått några klara besked om jag får någon slags ersättning, men de sa via telefon att dom trodde jag kunde få handla för 50 euro/dygn som jag senare skulle få tillbaka. Innan ni reser är det alltså bra om ni kollar med resebolaget och/eller researrangören om hur man ska gå till väga och om man får någon ersättning.

* Njut av resan!

Från moussaka och tzatziki till palt och falukorv

Har kommit hem från en underbar vecka i Rhodos!

Hela stora familjen, 12 personer, samlade i värmen.

Resan började inte så bra när pappa, några få timmar innan avresa, lyckas få ryggskott. Stackaren. Lite svårt var det dock att hålla sig för skratt när en man i 50-års-åldern över ett ögonblick förvandlas till en 96-åring som saknar sin rullator. Men efter några grekiska piller och smorsel blev det bättre för varje dag som gick.

Sedan hände en till sak. Den sak varje 22-årig tjej fasar när en vecka ska spenderas utomlands: men resväska kom bört! (haha! jag skulle skriva bort men det blev bört. Det såg så gulligt ut att jag låter det stå kvar... Jag börjar dessutom tänka på sången "jag är en liten mört *blubbblubbblubb* som har simmat bört *blubbblubbblubb*"). Någon klantskalle som skulle skicka väskan från Luleå till Stockholm råkade skicka den först till Köpenhamn, sen till Spanien, sen tillbaka till Köpenhamn. Jag pratade med personal ur Apollo (superbra hjälp!!) som kunde lokalisera den till Köpenhamn. Fick då veta att den skulle skickas till Stockholm och senare till Rhodos med nästa flyg som skulle gå på onsdag (detta var alltså måndag morgon). Efter lite gråt (jag vet att det är dumt att gråta över materiella saker, men det var skönt just då) och inköp av nya kläder och hygienartiklar möttes jag av en underbar syn vid midnatt mot tisdag. Min väska stod i lägenheten!

Morgonen efter gick jag tillbaka till Apollo för att tacka och för att försöka förstå hur den kunde komma så snart. Hon som hjälpte mig visste inget mer än att hon hade fått ett telefonsamtal om att väskan var på flygplatsen... Hon trodde dock att den hade flugits från Köpenhamn till Kreta för att sedan transporteras vidare mot Rhodos. Ja... Inte trodde jag att resväskan skulle se mer än mig.

Det har blivit rekordmycket bad för mig och rekordlite solning. Det har varit i snitt 37 grader varmt, och i poolen var det 26 grader. Havet var säkert 30 grader.

En riktigt häftig sak vi gjorde var att ta ett midnattsdopp i havet! Kolsvart hav som möter den kolsvarta (och stjärnbeströdda) himlen och ett sammetslent vatten. Bada i varmt havsvatten i mörker och samtidigt kunna se stjärnorna - jag har aldrig gjort något liknande!

Vi har (för det mesta) ätit gott och de största valen har varit om man ska ta nutella med frukt eller honung, om man ska bada i havet eller i poolen, vart man ska äta middag och om man ska ta en siesta eller fortsätta vara ute i solen. Ni hör ju - svåra val!

Vi har lekt med Nils, gosat med Ester och faktiskt lekt en hel del själva.

Ibland, när de andra beställde in frysta glas Mythos blev jag så otroligt sugen på öl! Veckans varmaste dag bestämde jag mig för att smaka. Simon startade filmkameran för att filma mina grimaser... Men de uteblev. Det var faktiskt riktigt läskande! Men jag drack lite cocacola och vatten, och nästa klunk jag tog var inte alls god. Blääää som Nils sa när han fick saltvatten i munnen.

Nu är vi tillbaka i vardagen igen och har en hel del spännande saker att se fram emot. Men det skriver jag om i ett senare inlägg!

Tjing-e-lii-ing!