Såhär glad är jag

över min bokade flygresa till Dublin!

Det var en helg som passade oss, men det passade inte för flygbolagen. Inga flyg skulle gå så som jag ville, vilket ledde till att jag antingen fick ta bara två dagar (dvs. en natt) i Dublin eller åka nattåg till arlanda, ta morgonflyget till Dublin... Ta förmiddagsflyget till Stockholm tre dagar senare för först vänta sex timmar och sedan ta nattbussen till Umeå. Kändes inte så jättekul. Men vad gör man inte för att träffa sin älskade?

Men så idag hände det! Jag kikade in på sas och såg att dom har släppt biljetter på de dagar jag ville åka!! Preciiiiis innan jag klickade på "boka" så kom jag på att jag skulle kolla om det fanns ungdomsbiljetter (men det kändes lite otroligt). Men se åt! Det fanns!! Så det blev 1500 kronor billigare och 5 timmar mindre restid än om jag hade åkt som vuxen. Fantastiskt!

Så nu är det bara 37 dagar kvar tills jag får krama om Simpo! :D Som jag längtar!

Är det verkligen okej?

Några gånger när jag har befunnit mig på en typisk mansdominerad arbetsplats, till exempel en bilverkstad (jag har en särskild i åtanke), så har jag nästan mått illa av de pornografiska almanackorna, slitz-tidningar i väntrummet och den blick männen ger mig. Ibland känns det som att de försöker klä av mig med blicken och säger saker som "jaha, då ska vi se vad lilla stumpan här behöver hjälp med". När jag är i en bilverkstad vill jag behandlad som en jämlike - inte som en stumpa eller ett objekt.

Den enda som får kalla mig stumpan är de i min närhet - inte någon okänd man.

Tyvärr är den här jargongen inget ovanligt. Man hör om det väldigt ofta. Det har kommit till den punkt där man blir överraskad när det inte händer. Men det som är positivt är att man faktiskt hör talas om det, och de allra flesta har något emot det.

Men för några dagar sedan var jag med om något obehagligt. I personalrummet på skolan där jag gör min praktik är det kvinnorna som dominerar. Jag vet inte antalet kvinnor och män, men jag ser ungefär tre män i rummet som max, medan det är minst ett tio-tal kvinnor i 50+. Jag känner mig trygg där. Trygg bland de starka kvinnorna som har fått tackla det patriarkala samhället i längre tid än jag och som har ett slags lugn över sig. Männen som är lärarrummet är på samma nivå som kvinnorna och alla respekterar varandra. Men då hände det som inte får hända.

En morgon var jag och sju kvinnor till i lärarrummet. Ingen av de manliga lärarna var där när en ung kille kommer in och säger "Hej! Jag ska vikariera här idag!". Då ser jag hur några av kvinnorna nästan slänger sig över honom och säger "Men lilla gubben, vill du ha lite kaffe? Jag bjuder!" och "Kan du inte komma hem och vikariera lite hemma hos mig sen? Jag behöver lite städhjälp! Haha!". Jag ser hur några av kvinnorna slukar honom med sina trånande ögon, och när han avlägsnar sig från rummet utbrister en "Halleluja så snygg! Han är så läcker att jag tror jag dör!".

Jag har hört samma kvinnor prata om hur män trycker ner kvinnor dagligen, vilka svin de har haft som ex-män och hur tråkigt det är att så få killar vill bli lärare. Jag skämdes när jag hörde dessa kvinnor skråla om hur het han var, och jag skämdes över att jag inte vågade säga ifrån.

Det är definitivt inte okej att män behandlar oss kvinnor på det sättet, men varför skulle det vara okej för kvinnor att behandla män på samma sätt?

Att ge en komplimang är något som alla borde bli bättre på, men det ska vara just en komplimang och inte ett trånande efter ett objekt. När jag satt där i lärarrummet så blev jag väldigt medveten om varför det finns så få manliga grundskolelärare. Det är så tråkigt, speciellt eftersom det är lärare vi pratar om. En lärare som ska undervisa eleverna och lära dom att alla är lika mycket värda och ska behandlas med respekt.

Lägenheten och 9 km

Jag har ju visat några bilder på vår lägenhet, men då var den ju inte riktigt färdig med alla möbler på plats och så...

Men nu känns den faktiskt riktigt hemtrevlig! Det som saknas är en Simon, men å andra sidan har jag ju en extra garderob... så det är väl plus minus noll ;)

Ni är så varmt välkomna att hälsa på! Jag har hembakta bullar att bjuda på!

Här har vi vardagsrummet. Soffan tar ju upp cirka halva rummet, men vi ångrar inte en sekund soffköpet! Så många timmar som spenderas där! 

Min och Disas toalett. Inte så mycket att se...

Vardagsrummet sett från köket. 

Till vänster ser man hallen och till höger ser man köket och dörren till sovrummet

 Sängen. Bäddad för en gångs skull!

Här har vi det man ser när man går in i sovrummet. Spetsgardiner från farmors gamla hus, och på fönsterbrädan står orkidéer (som har blommat för andra gången! Nöjd!) och murgröna. Det är så roligt att vakna varje morgon och se hur blommorna har växt under natten. På väggen finns en tavla där översta bilden är en bild på Simon och hans syster när dom var små, mittenbilden är en bild på mig och mina syskon, och bilden längst ner är en bild på mig och Simon. Jag gillar den tavlan, för den påminner oss om hur fina familjer vi har!

Här har vi köket! Gardinerna har jag svårt att veta om jag älskar eller hatar. I förra lägenheten satt de som ett smäck i köket, men här känns dom nästan för röriga. Men dom får hänga kvar tills jag hittar något bättre! Taklampan är från 60/70-talet - ett bra blocketfynd!

Vårt älskade klaffbord och våra favoritböcker. Jag har valt "Löss" som är en underbar barnbok som handlar om kaninen Simon som blir kär i klasskompisen Jenny, trots att hon har löss! När jag läste den för första gången (utan att veta vad den handlade om) så började jag nästan gråta. Så fint! Simon har valt två ölböcker... vem är förvånad?

När man ser bara fönstret så gillar jag gardinerna! Speciellt med den lilla fönsterlampan.

Jamie Oliver övervakar mina matlagningar. Det började som ett skämt att klistra upp hans ansikte... Men varje gång jag lagar mat och tittar på han så tänker jag "kan han så kan jag!" och gör en fantastisk (oftast) middag!

Disas fina matplats. Ibland har hon en liten kruka med kattgräs där också!

Sådär. Nu har ni fått se lite bättre bilder om hur jag lever. Inte så pjåkigt va?

I helgen har jag vilat! Och så som jag behövde det! I fredags somnade jag i soffan med Disa på magen, klockan var kring nio. Några timmar senare vaknade jag och stapplade in i sängen och sov till halv tio på morgonen.

Idag tänkte jag gå till Iksu för att träna, men Sara fick med mig ut i löpspåret istället. Jag har inte sprungit på flera månader, så jag var lite nervös. Men det gick faktiskt grymt bra! Det var ett tufft spår med sjuuuuka backar, men 9 kilometer senare var vi riktigt nöjda!

Jag får väl återkomma med hur jag mår imorgon ;)

Glädjekällor

Igår var första dagen på sista praktiken. Hej och hå så trött man kan bli! Ni som någon gång har gjort praktik i en lågstadieklass förstår vilken trötthet jag pratar om. Det är inte en trötthet som efter ett ordentligt träningspass eller en alldeles för sen kväll... Trots att vi bara har lektioner mellan 8.20-14.00, så är jag helt utmattad vid skoldagens slut. Jag är på helspänn hela tiden, har 26 namn att lära mig, ska vara trevlig/bestämd/kärleksfull/vuxen/respektingivande och dessutom lära mig alla rutiner. Dessutom är vår handledare sjuk, så det är jag, min praktikkamrat och en vikarie. Inte det mest ultimata med tre nya vuxna i en klass som behöver massor av rutin och kända ansikten.

Men ändå är praktiken det absolut roligaste med lärarutbildningen! Jag känner mig som en svamp som suger i mig all information jag får. Och jag måste faktiskt säga att idag, dag 2, kan jag alla elevers namn! Fast bara om dom sitter på sin plats.

Idag skulle jag berätta lite om Mozart. Jag berättade att han föddes i Österrike, och kom på att det säger ju ingenting om man inte vet vart det ligger. Så jag kom på att jag kunde visa världskartan. Men såklart är den högst upp på rullgardinen och ni vet den där flärpen som man ska dra i? Den hade krånglat sig fast. Efter någon minut av hoppande, stönande och kämpande med en pekpinne utan krok fick jag äntligen ner kartan. Och vad händer? Hela klassen applåderar, visslar och ropar "wooooow"!. Så fantastiska små barn!

En annan glädjekälla är min fantastiska gospelkör! Jag började ju i våras, och det var också väldigt roligt. Men förra måndagen drogs nya terminen igång (något jag missade för jag ville vara med Simon) och vi "gamla" från kören fick en smärre chock när vi var 30 personer! Förra terminen var vi glada om vi var 8. Men att vara en stor kör betyder inte alltid att det låter bra, men jag måste säga (om än jag är något partisk) att vi låter fantastiskt bra! Jag hade gåshud hela körövningen.

Ikväll, efter att jag hade haft praktik och direkt åkt till Iksu för barnpassning, for jag till Ica Mariehem för att handla lite mat till morgondagen. Jag lyssnar på en dokumentär med hörlurar och har märkt att en person har cyklat bakom mig nästan hela vägen. Personen parkerar sin cykel bredvid min, men jag står med ryggen mot så jag ser inte vem det är. Lite halvrädd på grund av förföljelseskräck och en läskig dokumentär så hoppar jag till högt när jag känner en hand på min axel. Med ett ansiktsuttryck som såg ut som en förvånad apa blandat med valfritt ansikte från någon som ser en skräckfilm på bio, vänder jag mig om för att se in i ögonen på en tjej i min egen ålder. Hon skrattade till när hon såg mitt ansiktsuttryck och hon sa något, men jag hörde inte orden. Så jag tog ut hörlurarna och hon sa "jag ville bara säga att jag älskar dina stövlar!", och precis när jag hade uppfattat hennes snälla ord och stapplade ur mig "öööh... oj.... tack!" så försvann hon lika fort som hon hade kommit. Men jag kan säga att jag handlade med ett stort leende!

Det har inte hänt mig ofta, men jag älskar när någon okänd säger en snäll kommentar! Helt utan baktanke. Bara för att vara genuint trevlig. Det ska jag bli bättre på!

Första helgen

Då är vi mitt uppe i mitten av första helgen som särbo. Och hur går det? Jovars, helt okej.

Det började ju inte så bra när jag första dagen som ensam glömde bort att äta middag. Jag är fortfarande fundersam över hur jag lyckades. Jag kom hem från skolan, åt en smörgås, såg på serier (just nu är jag inne på Big Bang Theory!), pratade med Simon, såg mer serier. När jag sen skulle gå och lägga mig tänkte jag "åh, vad duktig jag har varit som inte har stökat ner i köket!". Sen låg jag i sängen och magen knorrade på och då kom jag på det - jag hade inte ätit någon middag! Knäppis.

Det är sig ändå ganska så likt här hemma. Fast tystare och tråkigare. Disa skrämmer upp mig varje kväll eftersom hon blir på bushumör när jag borstar tänderna. Hon reser ragg, fluffar upp svansen och skrämmer sig själv. Sen när jag ligger i sängen så kan jag glömma att få ha den för mig själv. Hon ska gärna ligga på mitt ansikte, men det får hon ju inte. Så då nöjer hon sig att ligga på mitt bröst. Mysigt för mig! ...tills jag vaknar efter några timmar och har ont i ryggen för att jag har legat på rygg i flera timmar...

Fredagen var verkligen inte som en fredag. Först ställde jag klockan på 06.00 med tanken på att jag skulle åka och träna för att sedan sätta igång med plugget! Jag snoozade en timma, drog mig en timma till, åt frukost framför nyhetsmorgon i en timma, pratade med Simon precis innan han boardade planet till Dublin, grät en skvätt, pratade i telefon, pluggade en kvart, gick på långpromenad med en vän, skypade med Simon. SEN satte jag igång och pluggade.

Jag hade haft småångest över uppgiften i två dagar (ja, jag är ruskigt skolless nu!) och sedan gjorde jag den från början till slut på knappt en timma. Snacka om att göra en höna av en fjäder!

Halv åtta kom jag på att jag hade oätit middag, så jag stekte färdig pyttipanna och ägg, lyxade till det med en baileys till kaffet. Sen somnade jag framför ett avsnitt av Big Bang Theory vid ett alldeles för tidigt klockslag för att jag ska våga skriva det här.

Idag har jag inte gjort så mycket mer produktivt än några timmars jobb. Funderar på att cykla iväg och handla mat, men det känns som världens kraftansträngning nu! Imorgon efter jobbet ska jag och två vänner iväg och geocacha! Det känns grymt kul! Skönt att få rensa tankarna och vara ute i naturen.

På måndag börjar jag min sista praktik. Min sista praktik!!
Jag ska ha en ny klass, en årskurs 1. Det gäller att vara hård från början, få respekt för att sedan mjukna upp liiiite.

Men inte kan jag vara hård! Eleverna kommer kontrollera mig!!

Men jag ska bara visa min enorma tjurnacke så återfår jag nog respekten!

Góður dagur til að þér

Igår åkte Simon. Det var tungt de sista timmarna innan flyget skulle avgå. Jag ville att tiden skulle stanna en stund, att vi skulle ha några dagar kvar.

Simon åkte iväg ett tag för att göra några sista ärenden. När han var klar skickade han ett sms och skrev att han snart kommer hem. Men han träffade några kompisar på vägen, så det där snart böts ut till om en stund. När han äntligen kom hem igen så kramade jag om honom hårt och då rann det massor av tårar. Om jag saknade han såhär mycket efter två timmar - hur ska det gå med några månader? Först lät Simon mig gråta så mycket jag ville, han kramade om mig hårt och vi stod där i flera minuter. Sen när jag torkade bort mina tårar och han säger "Det är väl inte så konstigt att du blir ledsen. Så underbar som jag är så blir väl alla ledsna om dom inte får vara med mig" - då fullkomligt brast det för mig! Det är ju det där jag kommer sakna! Jag gapskrattgrät i några minuter till.

Själva hejdået på flygplatsen blev känslofylld, men ändå inte lika farlig som jag hade väntat mig. Jag fick tårar i ögonen, men jag kunde ändå hålla mig. När han försvann ur mitt synfält började jag traska mot flygbussen. Tårarna brände i ögonen, men jag kunde ändå hålla mig. När jag klev av bussen så såg jag hur en kille som hade åkt samma buss som mig sprang med sina väskor och mötte en tjej som stod och väntade på honom. Dom kramades länge, pussades och skrattade. Det pirrade till i min mage när jag tänkte på att det ändå ganska snart var min och Simons tur. Åh, vad jag längtar!

Men annars har jag väldigt glada nyheter!

Direkt efter min examen i januari så kommer jag flytta till Island! 

Vad ska hon göra på Island? Varför just där? Det var oväntat!

Ja, vad ska jag säga. Först var jag inne på Irland. Sedan lutade jag åt Finland. Sen fick jag en förfrågan av en familj på Island och allt kändes så rätt så jag tackade ja! Jag har faktiskt inte alls stor koll på Island. Det jag vet är att dom ligger två timmar bakom oss (iallafall nu under sommartid), att det är ungefär 0-gradigt under vintern (golfströmmen ligger precis bredvid), det är en vulkanö vilket innebär att marken är för det mesta gjort av stelnad lava. Dessutom har dom en sjuk valuta. Ett tuggummipaket kostar över 100 isk. Ett paket bröd kostar 400 isk. Nog för att 1 isk är lika med 0,05 sek... Det kommer nog ta ett tag att lära sig!

En annan sak jag ska lära mig är språket! Isländska är så otroligt vackert! Och svårt! Jag försöker lära mig, och det går väl ganska bra när det kommer till att läsa och förstå. Uttalet är jag helt ute och cyklar! Jag tror att jag har skrivit rubriken rätt... Jag hoppas då det. Det ska så "Goddag till er". Åh, hej och hå. Spännande framtid!

Staden jag kommer spendera våren i:

Storleken och utformningen gör att det påminner lite om Bergsviken. Så jag kommer nog känna mig som hemma!

Snart särbo

På tisdag åker Simon och då börjar vårt särboliv. Det känns så konstigt att tänka att vi bara har ett par dagar kvar tillsammans och att det kommer dröja minst två månader innan vi kan kramas igen. Om det ens går då. Annars är det nästa gång vid tredje advent.

Usch. I början, när Simon började fundera på att åka till Dublin så blev jag jätteledsen och tänkte bara på hur ensam jag skulle vara. Efter ett tag så började jag se allt från hans sida och började istället peppa honom. Tills idag. Idag när jag satt på skolan så slog det mig att vi verkligen kommer vara ifrån varandra längre (både i tid och distans) än vi någonsin har varit. Jag vill nästan krama om honom och vägra släppa taget.

Men såklart måste jag ju låta honom åka. Tre månader är ju inte så länge.

Samtidigt sitter jag och planerar på att åka iväg i januari och vara borta till juli. Det innebär alltså att Simon åker på tisdag, vi får vara tillsammans en månad mellan mitten av december och mitten av januari, sen blir vi särbos igen fram till slutet av juli.

Bara för att slippa den ledsamma tanken så känner jag ibland att jag helt enkelt borde ställa in au-pair-planerna och stanna hemma istället. Men det kan jag ju å andra sidan inte heller göra. Det skulle inte vara rättvist mot mig själv.

Jag försöker se positiva saker med att Simon åker:
* Jag får äta precis vad jag vill.
* Jag får städa/stöka så mycket jag vill och det är mitt eget ansvar.
* Jag behöver inte ha dåligt samvete för att jag ibland måste skriva på min c-uppsats hela dagarna + kvällarna.
* Jag får sängen för mig själv.
* Jag får ha båda garderoberna istället för bara en!
* Vi får sakna varandra
* Jag ska för första gången bo ensam
* Jag kan prutta ljudligt utan att behöva skämmas
* Jag behöver inte längre smygäta godsaker
* Jag får storhandla precis det jag vill!

Såklart ser jag negativa saker som försöker dra ner de positiva sakerna... typ att jag kommer svälta ihjäl eftersom jag har brist på matlagningsglädje, eller att sängen kommer vara ekande tom. Jag kommer till och med sakna att någon skrattar så fort jag råkar släppa väder lite oväntat ljudligt. Men nu innan Simon åker får jag helt enkelt sätta pli på mina negativa tankar. Fokusera på hans glädje och förväntan, och mina pirrande tankar inför framtiden.

Apropå framtiden. Ikväll ska jag skypa med en femte familj och på söndag med en sjätte. Jag har bestämt mig för att göra ett val av familj snart. Jag återkommer med vem det blir så fort jag har bestämt mig!

Åh, just det! Simon har skaffat sig en blogg! Hurraj! Ni kan läsa den HÄR!

Antibes del 2

Så. Nu är det dags för mig att dela med mig av del 2 av vår resa. Efter en dag på moped och med diverse utflykter bestämde vi oss för att äta middag hemma på Rue Sade. Mysigt, intimt och väldigt gott!

 Nere till vänster ser ni en fantastisk liten butik som säljer äkta choklad och äkta fransk nougat! Dyrt, men vi köpte ändå lite av varje. Man måste ju passa på!

Morgonen efter följde vi med Åsa för lite morgonhandling. Det köptes färskt bröd och färska frukter. Efter frukosten gick jag och Simon ut igen för att strosa lite mer på marknaden. Kolla in kryddorna! Färgexplosion!

Här fanns även massor av tesorter. Vi köpte hem oss en liten påse med choklad-vanilj-te.

Senare på dagen for jag och Simon ut med mopeden igen. Vi hade fått tips om en liten by, men vi hade lite problem att hitta en plats att parkera, så vi bara körde på. Efter ett tag vände vi tillbaka till byn, parkerade där vi trodde vi kunde och började promenera. Vi hittade ett litet fik, och det var ju en historia i sig. Vi tänkte köpa oss goda crêpes med nutella. Men... ja... så blev det ju inte. 

Vi beställde det vi ville ha, och efter lite grymtande av personen i fiket, gick han till kylskåpet och tog ut färdiggräddade plättar, slängde dom på en papperstallrik och in i micron. Efter två minuter i micron slavsades det på enorma klickar med nutella och sen kördes dom in i micron igen. Vi beställde två flaskor vatten också och ville egentligen avbeställa crêpesen... Två små flaskor vatten, två nutella med micrade crêpes på en taskig uteservering kostade 12 euro! Haha! 

Vi såg däremot en vacker fjäril på vägen. Det vägde upp den dåliga crêpesupplevelsen.

Trots skyltar med hund-bajs-förbud (som Umeå borde ha!) så fanns det lite bajspluppar här och var. Simon höll på att kliva på en hög, så precis när han hade hoppat undan så hurvades han och jag råkade ta den här bilden:

Jag och gubbe Simon njöt lite av tillvaron och hoppade sedan på mopederna och åkte tillbaka.

Sista kvällen åt vi ute med Åsa. Efter att ha ätit några spännande rullar med en fotsvettsluktsliknande sås (som faktiskt var jättegod!) tog vi en liten promenad. Vi såg bland annat den här killen som klippte siluetter av folk med jättesaxen på en maxtid på två minuter. Imponerande!

Efter att ha kramat om Åsa gick jag och Simon vidare på en promenad. Vi hamnade vid den häftigaste konstsaken vi har sett! Det var en upplyst gubbe, gjord av bokstäver. Lite svårt att fånga på bild, men man såg tydligt hur gubben satt och höll om sina ben.

Förutom statyn var det en häftig utsikt. Man såg hela Nice som var upplyst och det liksom glittrade av alla lampor i horisonten. Dock omöjligt att fånga på bild.

Den där bokstavsgubben kunde man gå in i. Vi klättrade lite och tog en hel del bilder.

Vi var inte ensamma, även om det kanske såg ut så på våra bilder. Det är precis såhär konst ska vara enligt mig och Simon! Kreativt, lekfullt, inbjudande, fantasieggande och användbart! Det var människor i alla åldrar och vi var från många olika länder. Men alla hade stora leenden, nickade hälsande, hjälpte varandra att ta bilder på varandra.

Riktigt häftig upplevelse! Gå hit om ni är på besök!

Sedan gick vi vidare och imponerades av lyxbåtarna i hamnen. Vi stod och funderade på vem som har jobbet att pusta alla fönster och vi hoppades att den personen tjänade bra.

Sedan såg vi det här. En man, hängandes på relingen utan linor, putsar lyxbåtens skyltar. Han var väldigt noga. Höll på att tappa taget ett par-tre gånger innan han fick tag i relingen igen. Huja. 

Sedan gick vi tillbaka till Rue Sade och sov vår sista natt. Nöjda och glada.

Antibes del 1

Jag ska försöka sammanfatta denna spontana resa, men det känns nästan övermänskligt.

Jag kollade igenom bilderna igår, och tjosan så många vi har lyckats ta på bara fyra dagar!! Ungefär 100 per dag... Och då är de flesta bilderna helt olika varandra. Så det är väl ett riktmått på att vi har väldigt mycket att berätta.

Men jag kan börja litegrann och se vart vi slutar.

När vi anlände till Nice var klockan vid 13. Efter väntande på buss, bussåkning och en promenad senare satt vi på takterassen och åt en fantastisk lunch med Simons mamma och moster!

Senare på kvällen tog jag, Simon och Åsa (för er som inte vet: det är Simons mamma. Vi har många Åsor i vår närhet!) en promenad. Hon visade oss runt.
Mor och son:

Det är är min båt. Jag köpte den för... ja... sisådär 758 lärarårslöner...

Det här är Simons båt. Hans är svart och ser därför lite "coolare" ut. Pfff...

Här bor vi! Ja, inte i knivbutiken. Men ni ser Åsa och Simon som står och kollar på knivar? Där till vänster finns en liten ingång till en liten gränd. DÄR var vår ingång! Om ni kollar till vänster om ingången och tittar upp lite (inte högst upp) så ser ni mitt och Simons fönster. (Bara en liten notis: Det stod ALLTID folk och tittade på knivar. Spelar ingen roll vilken tid på dygnet det var, det var alltid folk där! Köpte någon något? Nej.)

Dagen efter körde vi alla fyra på två mopeder till en by som heter Saint Paul de Vence. En liten konstnärsby som är byggt på ett berg. Det kryllar av gallerier (snordyrt såklart!) och små butiker som säljer kläder, godis, leksaker, vin... Vi körde dit i solsken, men när vi kom fram så började det åska, blixtra och spöregna! Så vi fick springa i de hala, trånga gränderna för att söka skydd.

Men efter ett tag blev det fint väder igen!

 Väldigt mysigt! Åker ni till Antibes så föreslår jag att ni gör den här utflykten!

Här har ni en bild på en av spiraltrapporna i huset vi bodde i!

Kvällen spenderade jag och Simon på tu man hand. Vi tog promenader, åt på restaurang och avlutade kvällen med ett glas rosé på takterassen. Simon tar upp kameran och säger "fort, gör nåt kul!" varpå jag gör den här posen. Kul, Jenny. Jättekul.

Lite lågt till tak (dock inte för mig med mina ynka 164 centimeter), men det var ändå mysigt!

Inför andra frukosten hände det för andra gången. Vi tog på oss EXAKT likadana kläder. Många säger att vi är lika varandra till sättet, men kära nån, vi vill inte vara lika varandra till utseendet.

Onsdagen tog jag och Simon en moped och körde runt. Vi hamnade på en strand där vi låg ett tag, vi badade (det var skönt, men inte alls i närheten av Rhodos). Jag ser obehagligt nöjd ut.

Efter stranden följde vi ett tips vi hade fått av några från Amerikat.

Tipset visade sig vara en höjdare! Vi stannade dock inte här, utan vi promenerade vidare.

Utsikten var fantastisk! Där nere ser ni stranden som bilden ovan visar.

Det var många stentrappor upp och ner. Vid slutet av trappan väntade en gömd liten pärla!

Som var här! Okej, den kanske inte var så jättegömd med tanke på mängden människor ni ser i bild. Men det här är väldigt lite folk om man jämför med alla andra stränder vi såg! Här ser ni en klippa som några galna ungdomar hoppade från. Vissa var mer galna än andra... Cred till Simon för den här bilden!
Jag tittade bort, eftersom jag ville bespara mig bilden av hjärnsubstans...

Sådär. Det får räcka för nu. Ty termin 7 börjar om endast en timma. Termin 7. Hur sjukt låter inte det? Termin 7 av 7 låter ännu sjukare! Tiden har gått så ruskigt fort! Huja.