fredag 29 november 2013

Underbara barn

Igår återvände jag till skolan där jag har gjort praktik. När jag gick över skolgården såg jag hur några vinterpåklädda barn sprang mot mig och ropade "Jeeeeeeennyyyyyyyy!!!", "Kolla, Jenny är tillbaka, huuurraaaa!!". Sen fick jag kramas i flera minuter. Till och med en pojke som var lite emot mig under praktiken kramade mig och sa att jag var saknad. Sedan träffade jag på min gamla handledare som gav mig en stor kram.

Jag gick in i personalrummet och möttes av några "men hej, är du tillbaka!" och "så kul att se dig igen", men sen tog det stopp. Många noterade inte ens att jag fanns i rummet. Jag är mycket väl medveten om att lärare har mycket i huvudet, men nog kan man väl ändå känna igen en som har gjort praktik i tre års tid och ganska många vikariat? Eller åtminstone säga hej, även om dom inte känner igen mig? Kanske vågade dom inte?

Hur som helst var det en fröjd att få träffa alla små elever igen. Några hade fått tänder där de tidigare hade gluggar. En hade växt säkert en decimeter.

På kvällen var det dags för mig att jobba i barnpassningen. Jag var på ett strålande humör och bestämde mig för att pyssla lite innan de inbokade barnen kom. Jag måste säga att jag är lite imponerad av mig själv:



Jag gjorde alltså en julstjärna! 6 a4-papper, lite lim och sen en tejp istället för ett snöre! Funderar nästan på att göra en att ha hemma också. Jag hann också vika lite askar. Jag har blivit helt beroende av det! Nu går det per automatik och jag behöver inte tänka så mycket. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av alla askar, men jag antar att det kommer bli lite förvaring av smycken, julklappsinslagningar och annat smått och gott.

Sedan kom det några barn, och jag måste säga att gårdagens arbetspass var nog det roligaste jag har varit med om! Vi skrattade så mycket att jag fick ont i magen. Vi vek pappersflygplan och hade diverse tävlingar. Min rymdrejser (ja, den hette så) gjorde en fin piruett innan den fastnade i taket! Sedan kom föräldrarna och barnen sa "neeej, jag vill stanna!" och jag ville faktiskt också att dom skulle stanna. Vi hade ju så kul!

Härliga, underbara barn!

Snart ska jag sätta igång med transkriberingen inför uppsatsen. Sakta men säkert. Om en vecka har jag precis haft mitt 50%-seminarium, vilket innebär att jag ska vara halvvägs klar med uppsatsen. Det är svårt att uppskatta hur mycket jag har gjort, men det känns helt okej. Efter seminariet tänkte jag åka hem till föräldrarna och ladda batterierna! Om jag finner arbetsro tänker jag stanna där nästan en vecka. Sedan ska jag jobba mina två sista arbetspass, sjunga en sista gång med kören och sedan hämtar jag Simon från flygplatsen!

Hurra!

måndag 25 november 2013

Energiboozt

Ja, det där z:at var meningen som en extra energiknäpp

Jag har inte rört varken litteratur eller worddokumentet som heter "exjobb" under hela dagen, men ändå känner jag mig inte särskilt stressad. Igår och idag fick jag två efterlängtade mail som innebär att jag nu har bokat in torsdagen för observationer och intervjuer, plus att mina intervjufrågor blev godkända (och fick tillochmed att "det ser jättebra ut"). Så skönt!

Litteraturgenomgången är ungefär klar. Så klar den kan bli i nuläget iallafall... Sen blir det ju ganska många finjusteringar, men det är en annan uppgift. Så de kommande dagarna ska jag jaga en diktafon och testa min undersökning på någon vän (någon som känner sig manad?). Sen tänkte jag inte göra så mycket mer, utan ladda batterierna inför veckan efter där jag tänker sitta och transkribera, analysera och producera sjukt mycket text. Och då behöver man väl frysen full med kakor och julpynt i lägenheten?

Idag när jag kom hem från kören (som förövrigt är en grym energikälla!) såg jag att jag hade ett kuvert i brevlådan. Där inne låg min sista examinationsuppgift, fast nu med kommentarer från läraren. Pulsen steg. 

Hoppas det är ett G. Hoppas att det är ett G. Snälla, var ett G.

Det skulle vara så skönt om jag blev godkänd och var utan något eftersläp nu vid c-uppsatsen. Speciellt om jag inte blir godkänd och måste skriva om då jag är på Island... tänk om jag måste göra ännu en till komplettering?

Jag fick inte godkänt.



JAG FICK VÄL GODKÄNT!

Jag är så himla stolt över det betyget! Det är det viktigaste betyget som jag har fått. För att citera mina lärare (som förövrigt var de bästa lärarna någonsin): "Det här är den viktigaste kursen. Det är den som visar om ni är redo". Jag är beredd att hålla med. Vi har gjort praktik, lärt oss om lärandeteorier och fördjupat våra egna kunskaper. Vi skrev en nulägesbeskrivning om oss själva som vi sedan fick utvärdera.

Det här är min blogg och då måste jag få skryta. Min lärare hade skrivit bland annat: "Du gör avancerade kopplingar till didaktiska teorier och perspektiv! Vilka ger dig en professionell förståelse av lärararbetet!! Tack för ett trevligt VFU-besök. Lycka till!!!"

Det var samma lärare som var och besökte mig under min praktik, och en sak han sa som fastnade i mitt minne var "Du älskar att vara lärare va? Det syns. Många ser ut att ha roligt, men jag ser att du älskar att vara lärare". Det var en av dom finaste komplimangerna jag har fått. Iallafall yrkesmässigt. Det syns att jag älskar mitt jobb. Så fantastiskt.

lördag 23 november 2013

Bio med mig själv!

När det blev bestämt att Simon skulle åka iväg så bestämde jag mig för att göra en liten mental to-do-lista över saker jag ska passa på att göra när jag är ensam. Vissa saker har jag glömt bort (därför skulle jag väl ha skrivit ner det istället för att ha det i huvudet) men vissa finns kvar. En del känns som helt ouppnåeliga och andra känns lite fåniga. Men här är en del av listan:

* Sova i soffan en hel natt
* Fika på stan ensam
* ...och då plugga/läsa på fiket
* Äta räkor (vilket Simon inte är så förtjust i)
* Äta en burk skagenröra
* Ha en egen liten spakväll
* Gå på bio ensam
* Träna ofta och bli riktigt stark
* Sjunga högt i lägenheten
* Dansa naken
* Storhandla
* Läsa en skönlitterär bok i flera timmar i sträck alternativt se en serie flera timmar i sträck
* Åka taxi ensam
* Göra Simons brunsås och kanske tillochmed förbättra den!
* Geocacha
* Unna mig saker så som ny jacka, fika, bio, god mat och saker jag vill ha

De som är överstrukna är de jag har gjort. Ja, inte så konstigt.

Ikväll ska jag få stryka en sak till. När Hungerspelen visades på bio för snart 2 år sedan såg jag den och kände mig dragen till den. Dagen efter fixade jag alla tre böckerna som ljudbok och jag lyssnade frenetiskt. Jag minns inte riktigt hur lång tid det tog, men jag lyssnade iallafall minst en timma per dag. Ganska snart var triologin över och jag kände en sån tomhet man gör när man har varit så inne i något och sedan tar det bara slut. T.ex. som när jag läste sista Harry Potter-boken, såg sista avsnittet av 24 eller sista avsnittet i Vänner. När tomheten la sig en aning började jag nästa projekt: att längta till andra filmen! Nu är den äntligen här!

Jag har inte haft tillfälle att se den än, men varje dag sitter jag och längtar. I morse kände jag att "ikväll måste jag se den!". Jag fick dessvärre inte med mig någon kompis ikväll, men istället för att vänta till veckan för att se med sällskap så tog jag chansen och bokade en biljett till mig själv.

Så ikväll ska jag alltså gå på bio helt själv! Eller, inte helt ensam... Hela salongen är fullbokad, så jag kommer ju knappast vara ensam. Men ni fattar vad jag menar.

Kommer bli spännande! Hur gör man...? Ska man låtsas att man är i sällskap och att sällskapet har fått platser en bit bort? Eller ska jag sträcka på mig och visa att jag är cool som vågar gå själv? Eller kommer alla tycka att jag är tragisk som inte har några vänner? Får man äta godis?

torsdag 21 november 2013

Omtänksamhet

Jag skrev det här på facebook igår, och även om de allra flesta av mina läsare är kompis med mig på facebook så tänker jag dela med mig av det här så att ni andra också har en chans att få läsa vad jag får höra på jobbet.

Jag jobbade igår när en väldigt söt och frågvis pojke på 5 år kom till passningen. Han frågade om allt möjligt... t.ex varför näsor ser ut som dom gör, varför det är natt ute fast det är dag inne och hur många
kritor som finns i hela världen.

Pojke, 5 år: "Fröken... Har du nån storebror?"
Jag: "Jag har faktiskt två!"
Pojken: "Är dom pojkar eller flickor?"
Jag: "Dom är pojkar"
Pojken: "Vad har dom för lego?"
Jag: "ehm... ja... jag tror inte dom har lego, för dom är vuxna..."
Pojken: "Stackarna. Jag ska önska till tomten att dom får varsitt starwars-lego!"

Först skrattade jag åt frågan om mina bröder var pojkar eller flickor. Det är inte så lätt alltid. Jag brukar få höra om de gånger jag kallade min bror för "storasyster Erik". Jag minns även den gången jag insåg att morfar faktiskt var min mors far!

Sen blev jag så glad över pojkens omtänksamhet. Att han, helt uppriktigt, önskar att två helt okända människor ska få lego och få uppleva samma glädje som han själv (han fick nämligen själv ett starwars-lego när han fyllde år). Han hade lika gärna kunna säga "ha-ha, dom har inte lika kul som mig!" eller något annat egoistiskt. 


Jag har ju upplevt lite stress, panik och ångest över min uppsats. Men igårkväll när jag var på ett pass Bodybalance (jag har sagt det förut och jag säger det igen - som balsam för själen!) fann jag ett slags lugn. Jag kom till insikt att jag har ett ganska säkert liv. Jag har en stor familj som är fylld av kärlek, jag har Disa, Simon och ett tryggt hem. Det finns mat på bordet varje dag och jag behöver aldrig känna mig ensam om jag inte vill. Även om jag inte badar i pengar så har jag en trygghet, en buffert som ligger sparad, och jag vet att jag skulle få hjälp ekonomiskt om det skulle behövas. Jag är frisk och kry, och mig veterligen så är de jag håller av allra mest också det. Jag ser fram emot julen som kommer bli en massa dagar av mys, skratt och kramar av både min och Simons släktingar och jag behöver aldrig vara orolig för att alkoholen ska plockas fram och någon släkting ska bli odräglig. 

Jag har ett tryggt liv helt enkelt. Då spelar det ingen roll att jag har lite ångest över uppsatsen. 

Så nu ska jag koka te, äta knäck, lyssna på pianomusik och plugga lite till. 

tisdag 19 november 2013

Första ordentliga dippen

Jag har inte haft den bästa starten på examensarbetet. Första dagen blev jag förkyld, vilket jag fortfarande inte har blivit frisk ifrån, vilket medförde att jag hade dåligt med energi de första dagarna. Sedan skickade jag in några preliminära frågeställningar till min handledare för godkännande. Efter flera dagar utan svar frågade jag hur det gick för henne, varpå jag direkt får svar att hon "inte hade fått iväg svaret". Tack för det.

Första ordentliga veckan spenderades alltså genom att läsa flertalet böcker (har verkligen lärt mig att skumläsa nu!) utan att egentligen veta vad jag ska leta efter. Igår läste jag de sista böckerna jag hade valt ut och började strukturera upp vad jag ska skriva.

Idag började jag dagen med att storstäda lägenheten. Det behövdes verkligen. Jag bestämde mig för att börja plugga klockan 11. Jag var helt inställd på det och ju renare lägenheten blev desto mer inspiration fick jag att skriva. Så satte jag mig ner. Öppnade dokumentet. Sen förstelnades mina fingrar. Halsen blev tjock och varje muskel i mina armar vägrade göra det som krävdes för att skriva.

Och så har det hållit på resten av dagen. Jag har i och för sig tvättat och manglat dukar också, men det känns inte riktigt helt bra. Det var inte såhär jag föreställde mig att jag skulle skriva min uppsats. I min vision har jag tänkt att jag ska plugga mellan 8 och 17, gjort det jag skulle och sedan vara ledig på kvällarna. Ingen ångest, ingen klump i magen, lagom mycket stress och massor av inspiration.

Just nu vet jag inte exakt vad som är problemet... Kanske tror jag för lite på mig själv? Det lilla jag har skrivit läser jag med avsmak. Eller tar jag för slappt på det här? Tänker att det ordnar sig till slut?

Åh. Jag hade verkligen behövt Simon i närheten en dag som denna. Få kroppskontakt, få höra några stärkande ord och någon att dela min frustration med.

En sak som får mig på bättre humör är tanken på att om två månader är jag på min examensceremoni! Oavsett om jag klarar c-uppsatsen eller inte så kommer jag ändå vara med på ceremonin med mina klasskompisar och jag kommer vara stolt. Jag är faktiskt väldigt nöjd över mig själv som har klarat universitetstiden hittills utan kompletteringar. Och jag vet att jag kommer bli en bra lärare - även om min uppsats blir katastrofalt dålig.

En annan sak som får mig på bättre humör är tanken på mina fina syskonbarn. Jag har tänkt på dom en hel del de senaste dagarna, och hur de förgyller mitt liv genom att bara finnas. Känns väldigt tråkigt att vi träffas så sällan - men det blir desto roligare att ses när vi väl gör det!

En bild från en gulddag i mitt minne. Solen sken och vi busade i gräset i flera timmar. Klappade på grannkatten, plockade pinnar och gömde oss bakom vindskyddet. Eller bara höll handen och var varandra nära.

fredag 15 november 2013

Störande saker i vardagen #7

När man upptäcker att man har kryddat havregrynsgröten med cayennepeppar istället för kanel...

torsdag 14 november 2013

Störande saker i vardagen #6

Den här listan hamnade lite i glömska, men nu får den ett litet uppsving.

#6 är: den där flärpen på gräddpaketen som ska göra öppningen enklare som oftast går av och därmed försvårar öppningen!


onsdag 13 november 2013

Att bry sig om det väsentliga

Igår cyklade jag hem från universitetet. Klockan var strax 13, solen värmde min rygg, det var vindstilla och jag funderade på om jag skulle ta en cykeltur förbi några geocaches.

Två nätter i rad har jag drömt att jag har gått i en uppförsbacke men halkat och ramlat rakt fram. I drömmarna har jag slagit i tänderna i backen och tänderna har därför skjutits in i tandköttet. Jag har vaknat kallsvettig och helt säker på att mina tänder är borta. Det sägs att drömmar där man förlorar tänder beror på en underliggande stress... kan det vara c-uppsatsen som spökar?

Nåväl. Jag cyklade hem och var ganska nära, när jag skulle göra en högersväng. Jag känner hur bakdäcket på cykeln glider undan och det går jättefortlångsamt alltihop. Jag hinner tänka "oj, nu faller jag, jag kanske borde försöka ta emot mig" men jag hinner inte riktigt reagera kroppsmässigt. Jag känner hur min axel slår i backen, sedan hakan och sist känner jag hur mina tänder på överkäket tar ett ordentligt bett i asfalten. "Undra hur lång tid det kommer ta innan jag får tandprotes? Åh, nej. Tänk om jag måste gå utan tänder i flera veckor!" hinner jag tänka en sekund innan en tjej springer fram till mig och frågar hur jag mår. Hon hjälper mig att trassla ut mina ben från cykeln (ett ben var i ramen... hur lyckades jag med det?) och plocka ihop mina böcker som hade spridits ut. När hon återigen frågar hur jag mår så har jag precis insett att jag blöder kring min mun och jag säger "är mina tänder kvar? visst är dom borta? Eller?" i lätt panik. Hon säger lugnande att alla tänder är kvar och hela. När inget annat var av och jag kände mig helt okej så gick hon vidare.

Nu i efterhand kändes det så knäppt att det var tänderna jag först brydde mig om. Skitsamma om jag hade brutit handen eller armen - tänderna får inte tryckas in! Ännu konstigare är det när jag tänker på hur viktig min arm och hand är i och med uppsatsskrivningen när jag samtidigt inte någonsin varit särskilt nöjd över mina tänder. Det är konstigt hur man prioriterar i vissa lägen.

När jag kom hem upptäckte jag att högerhanden hade massa hud som var uppfläkt och i köttet fanns en massa grus. Jag försökte tvätta bort det så gott det gick, men när jag stod där vid handfatet med tänkte jag på hur äckligt det var... hud som såg ut som det inte skulle göra, grus som var på fel ställen och dessutom behövde jag använda en pincett för att få ut grusbitar som hade åkt in under huden. Då kände jag hur det började svartna för ögonen och jag fick världens svettattack. Jag drog av mig klänningen och när jag skulle slita av mig mina leggings så inser jag att det är stora hål i dom... försöker i lätt panik slita av mig dom också, inser att jag har skrapat upp högerknä också och några sekunder senare ligger jag i bara underkläder på golvet och flämtar. Sen händer det märkliga:

Jag börjar skratta. Hysteriskt.

Det kändes så komiskt när jag låg där och toksvettades för lite skrapsår. Jag samlade mig och återvände till handfatet för att fortsätta rengörandet. Då tittar jag mig själv i spegeln och möter blicken av en tjej med svullen haka, blanka ögon, morgonfrisyr i håret och svett som rinner över bröstkorgen. Jag kan inte minnas sist jag svettades så mycket.

Idag mår jag bättre. Har lite ont i knät och nacken, men handen gör faktiskt väldigt ont. Tror inte jag fick ut allt grus... Jag satte på ett plåster och vill inte byta, för då måste jag se den uppfläkta huden igen. Någon som vet hur jag borde göra?

Jag är väldigt tacksam över att jag inte bröt något. Tänk så besvärligt att skriva c-uppsats med högerarmen i gips eller tänk om jag bröt båda benen och hamnade i rullstol? Då hade jag ju inte ens tagit mig in i min lägenhet... Eller tänk om jag tappade mina tänder och fick se ut såhär:


torsdag 7 november 2013

Examensarbetet

En underbar helg i Dublin med Simon har nu passerat. Vill ni läsa om vad vi gjorde kan ni gå in på Simons blogg som ni hittar här!

Igår hade jag min första dag på examensarbetet. Det var en liten presentation om hur man skriver och vad man ska tänka på, sen hade vi det första av tre seminarium. Där fick vi presentera vad vi hade tänkt skriva om och ge feedback till varandra. En efter en kom med bra och intressanta idéer, och jag, som var sist ut hade ingenting vettigt att säga. Examinatorn som ledde seminariet kom med några goda idéer, men inget kändes rätt.

Efter seminariet kom Sara hem till mig. Vi åt lunch, hämtade Disa från kattvakten, surrade, lagade middag och sen såg vi film. Grymt mysig dag! På kvällen kände jag hur det gjorde ont i halsen och jag kände mig allmänt slö.

I morse vaknade jag med halsont, slem och feber. Varenda muskel värkte och kroppen skrek när jag satte mig upp ur sängen. Men det var bara att slita sig upp, för jag hade en träff med min handledare. Jag tog en ipren och klistade på ett leende. Mötet med handledaren var väldigt givande, och nu vet jag äntligen vad jag ska skriva om! Jag har inte helt formulerat frågeställningen än, så jag väntar lite med att skriva ut den här.

Sen promenerade jag till biblioteket för att smyga runt i magasinet och låna en hel hög med böcker! Det känns lite läskigt och samtidigt mysigt att vandra runt där bland alla godluktade böcker och rörliga hyllor. När jag promenerar där nere tänker jag på två saker:

1. Scenen från en film (jag kan inte komma på vilken det är... kan det vara Kenny Starfighter?) där de springer i ett bibliotek med rörliga hyllplan och är jagade av någon. Plötsligt kommer hyllorna närmre och närmre... kommer de hinna undan innan de kläms?
2. När jag hade en rundtur för Simon. Visade han den coola klockan i UB, vart man köper det bästa kaffet och det mysiga magasinet. Jag berättade vilka knappar man trycker på för att flytta på hyllorna, och hur viktigt det var att kolla så att ingen är i mitten av hyllorna innan man flyttar på dom. Sekunden senare ser jag hur Simon för sitt finger mot den rödblinkade knappen och precis som ett nyfiket barn trycker han försiktigt på knappen. Hyllan hostar till och börjar röra sig. En tjej skriker till och både jag och Simon inser att han inte hade lyssnat på mina instruktioner. Tjejen som var i risk för ihopklämning lyckades stoppa hyllorna, men jag kunde verkligen känna hennes panik!

När jag hade alla mina böcker cyklade jag de 500 meterna till Iksu. Jag har tagit på mig lite extrajobb, så ungefär en gång i månaden ska jag städa och rengöra leksakerna i passningen. Men efter de 500 meterna så trodde jag att jag skulle svimma av utmattning. Efter städningen, som ändå gick bra, cyklade jag hem och slängde mig i soffan. Låg där och somnade med Disa på min mage.

Nu är klockan halv åtta. Jag har tvingat i mig middag och nu mår jag lite bättre. Hoppas på en piggare dag i morgon så jag kan börja mitt examensarbete på riktigt! Tänker jobba hårt nu i början så jag kan ta mig en veckas ledighet i jul. Men det känns lite snopet att spendera den första dagen i soffan. Men det är bara att komma ihåg att man är sjuk då och då, och då är det viktigt att fokusera på att bli frisk. Så istället för att ha ångest för allt det jag borde göra så lägger jag all min energi på att bli frisk. Nu när jag inte har en partner eller barn att ta hand om så kan jag ju faktiskt jobba ikapp några kvällar!

Så nu ska jag koka mig en tredje kopp te för dagen, kura upp i sängen och slå igång en film. Plugget får vänta till imorgon då jag är frisk!

fredag 1 november 2013

Nattplugg och underliga konversationer

I natt vaknade jag och efter en noga uträkning av siffrornas validitet och fenomenografiska perspektiv insåg jag att klockan var 03.15 och efter en ytterligare uträkning av Dysthes teorier i samband med Martons teorier insåg jag att jag kunde fortsätta sova. Jag kan med säkerhet säga att det kommer bli skönt med några dagars ledighet.

Just nu är jag på Arlanda och har lite drygt en timma kvar att fördriva. Min första erfarenhet av Arlanda på egen hand är väl inte strålande...

Men jag börjar med resans början. Jag kände mig lat och rik, så därför valde jag taxi framför buss (tack och lov att jag inte är så dumsnål!). 05.40 möttes jag av en klämkäck kille som sa "gooomorron!" när jag öppnade ytterdörren. Efter en resa i tystnad betalar jag och han säger "behagar damen ett kvitto på resturen?". Jag blev så överrumplad av hans språkanvändning att jag bara fick ur mig ett "öööh... (Väldigt piteå-ö-igt)... Ja, tack!".

Resan till Arlanda gick bra. Sen skulle jag ta mig från terminal 4 till 5. Gick förvånansvärt smärtfritt det också. Sn tänkte jag att jag går direkt till min gate, så behöver jag inte stressa när det väl är dags. Jag kollade på en stor skylt, men den gav ingen information, så jag frågade en man med informationsväst. "Gå till 71-90, men du kan ta 73...". Så jag gick glad i hågen och letade efter gate 73. Men det fanns ingen! Jag gick fram och tillbaka, men jag hittade inte ens någon mellan 71-90. 

Jag gick till en annan informationsdisk där jag fick chansen att träffa en kvinna som förmodligen hade ätit en omogen grapefrukt till frukost. Jag kan inte förstå hur otrevlig man kan vara när man jobbar i en informationsdisk! Ungefär såhär lät det:

Jag: "hej, ursäkta, vart ligger gate 73?"
Kvinnan: "du, jag måste få se ditt pass..."
Jag: "varför det?" (jag hade passet långt ner i väskan och var inte sugen på att gräva fram det)
Kvinnan: "jamen, du ljuger ju. Det finns ingen gate 73... Jag vill se att du ens får åka..."
Jag: "jaaaa... Men... Det var en som sa"
Kvinnan: "jaha. Du måste gå och checka in först"
Jag: "jag HAR redan checkat in, men jag undrar vart jag ska gå. Var är min gate?"
Kvinnan: "lyssna nu, du måste checka in först... Alltså gå till en disk, få ett boardingkort och SEN kan du fråga vart du ska!"
Jag: (här blir jag alldeles rosa i ansiktet och börjar svettas) "men... Jag har redan gjort det. Jag åkte från Umeå och ska nu vidare till Dublin..."
Kvinnan: "jamen säg det då. Gå till gate 58-69"

Det visade sig att den första killen hade sagt att jag skulle till incheckningsdisk nr 73... Inte gate 73. Men när jag gick från kvinnan så skämdes jag. Hur kunde jag inte förstå vad hon menade? Men när jag sen stod i kön till säkerhetskontrollen så ville jag gå tillbaka till henne och säga något i stil med "det tjänar ingenting till att vara sur och dumförklara dom som ber om hjälp... Hoppas du får en trevlig dag!", men jag varken vågade eller orkade.

När det var dags för säkerhetskontrollen så fick jag massage. Jag hade inget olagligt på mig, så jag fick gå vidare. Där stod en vakt vid min väska och väntade på mig. 
Vakten: "Hrm... Har du något organiskt eller animaliskt?"
Jag: "oj... Ja... Jag har pingvinlakrits och ett äpple..." (Jag blev ännu mer svettig och började plocka fram mina godsaker)
Vakten: "åh, mums! Får jag en bit lakrits?"
Jag: "he he (lite osäker på om han menade allvar eller skojade)... Jo, visst... (Börjar öppna förpackningen)"
Vakten: "haha, nej, jag skojade bara! Men äpplet vill jag gärna ha!"
Jag: "eeeeh"
Vakten: "jag kanske borde sluta skoja sådär med folk... Alla verkar så osäkra... Men allt ser bra ut. Ha en trevlig resa!"

Så. Nu sitter jag här vid den rätta gaten och väntar på att tiden ska gå. Om fyra timmar är jag framme!