Första ordentliga dippen

Jag har inte haft den bästa starten på examensarbetet. Första dagen blev jag förkyld, vilket jag fortfarande inte har blivit frisk ifrån, vilket medförde att jag hade dåligt med energi de första dagarna. Sedan skickade jag in några preliminära frågeställningar till min handledare för godkännande. Efter flera dagar utan svar frågade jag hur det gick för henne, varpå jag direkt får svar att hon "inte hade fått iväg svaret". Tack för det.

Första ordentliga veckan spenderades alltså genom att läsa flertalet böcker (har verkligen lärt mig att skumläsa nu!) utan att egentligen veta vad jag ska leta efter. Igår läste jag de sista böckerna jag hade valt ut och började strukturera upp vad jag ska skriva.

Idag började jag dagen med att storstäda lägenheten. Det behövdes verkligen. Jag bestämde mig för att börja plugga klockan 11. Jag var helt inställd på det och ju renare lägenheten blev desto mer inspiration fick jag att skriva. Så satte jag mig ner. Öppnade dokumentet. Sen förstelnades mina fingrar. Halsen blev tjock och varje muskel i mina armar vägrade göra det som krävdes för att skriva.

Och så har det hållit på resten av dagen. Jag har i och för sig tvättat och manglat dukar också, men det känns inte riktigt helt bra. Det var inte såhär jag föreställde mig att jag skulle skriva min uppsats. I min vision har jag tänkt att jag ska plugga mellan 8 och 17, gjort det jag skulle och sedan vara ledig på kvällarna. Ingen ångest, ingen klump i magen, lagom mycket stress och massor av inspiration.

Just nu vet jag inte exakt vad som är problemet... Kanske tror jag för lite på mig själv? Det lilla jag har skrivit läser jag med avsmak. Eller tar jag för slappt på det här? Tänker att det ordnar sig till slut?

Åh. Jag hade verkligen behövt Simon i närheten en dag som denna. Få kroppskontakt, få höra några stärkande ord och någon att dela min frustration med.

En sak som får mig på bättre humör är tanken på att om två månader är jag på min examensceremoni! Oavsett om jag klarar c-uppsatsen eller inte så kommer jag ändå vara med på ceremonin med mina klasskompisar och jag kommer vara stolt. Jag är faktiskt väldigt nöjd över mig själv som har klarat universitetstiden hittills utan kompletteringar. Och jag vet att jag kommer bli en bra lärare - även om min uppsats blir katastrofalt dålig.

En annan sak som får mig på bättre humör är tanken på mina fina syskonbarn. Jag har tänkt på dom en hel del de senaste dagarna, och hur de förgyller mitt liv genom att bara finnas. Känns väldigt tråkigt att vi träffas så sällan - men det blir desto roligare att ses när vi väl gör det!

En bild från en gulddag i mitt minne. Solen sken och vi busade i gräset i flera timmar. Klappade på grannkatten, plockade pinnar och gömde oss bakom vindskyddet. Eller bara höll handen och var varandra nära.