Omtänksamhet

Jag skrev det här på facebook igår, och även om de allra flesta av mina läsare är kompis med mig på facebook så tänker jag dela med mig av det här så att ni andra också har en chans att få läsa vad jag får höra på jobbet.

Jag jobbade igår när en väldigt söt och frågvis pojke på 5 år kom till passningen. Han frågade om allt möjligt... t.ex varför näsor ser ut som dom gör, varför det är natt ute fast det är dag inne och hur många
kritor som finns i hela världen.

Pojke, 5 år: "Fröken... Har du nån storebror?"
Jag: "Jag har faktiskt två!"
Pojken: "Är dom pojkar eller flickor?"
Jag: "Dom är pojkar"
Pojken: "Vad har dom för lego?"
Jag: "ehm... ja... jag tror inte dom har lego, för dom är vuxna..."
Pojken: "Stackarna. Jag ska önska till tomten att dom får varsitt starwars-lego!"

Först skrattade jag åt frågan om mina bröder var pojkar eller flickor. Det är inte så lätt alltid. Jag brukar få höra om de gånger jag kallade min bror för "storasyster Erik". Jag minns även den gången jag insåg att morfar faktiskt var min mors far!

Sen blev jag så glad över pojkens omtänksamhet. Att han, helt uppriktigt, önskar att två helt okända människor ska få lego och få uppleva samma glädje som han själv (han fick nämligen själv ett starwars-lego när han fyllde år). Han hade lika gärna kunna säga "ha-ha, dom har inte lika kul som mig!" eller något annat egoistiskt. 

Jag har ju upplevt lite stress, panik och ångest över min uppsats. Men igårkväll när jag var på ett pass Bodybalance (jag har sagt det förut och jag säger det igen - som balsam för själen!) fann jag ett slags lugn. Jag kom till insikt att jag har ett ganska säkert liv. Jag har en stor familj som är fylld av kärlek, jag har Disa, Simon och ett tryggt hem. Det finns mat på bordet varje dag och jag behöver aldrig känna mig ensam om jag inte vill. Även om jag inte badar i pengar så har jag en trygghet, en buffert som ligger sparad, och jag vet att jag skulle få hjälp ekonomiskt om det skulle behövas. Jag är frisk och kry, och mig veterligen så är de jag håller av allra mest också det. Jag ser fram emot julen som kommer bli en massa dagar av mys, skratt och kramar av både min och Simons släktingar och jag behöver aldrig vara orolig för att alkoholen ska plockas fram och någon släkting ska bli odräglig. 

Jag har ett tryggt liv helt enkelt. Då spelar det ingen roll att jag har lite ångest över uppsatsen. 

Så nu ska jag koka te, äta knäck, lyssna på pianomusik och plugga lite till.