När jag var yngre var jag hysteriskt rädd för två saker:
* Jultomten
* När någon sa "det susar i säven..."
Att jag var rädd för jultomten är väl inte helt otroligt, jag menar... en stor, bullrig, skäggig gubbe som man ska krama för att få presenter. Jag har ju blivit uppfostrad att inte ta emot gåvor från främlingar, inte krama okända män... Och nu ska jag göra det samtidigt som alla säger "åååh..." och fotograferar denna obehagliga stund.
Vi hade julgranen i vardagsrummet, och under granen fanns en liten tomte som jag var extremt rädd för. Jag har fått det återberättat att jag smög fram till dörröppningen och laddade upp för att sedan springa allt jag kunde förbi dörröppningen. Allt för att tomten inte skulle se mig.
Min andra rädsla vet jag faktiskt inte vart det kommer ifrån. Däremot kommer jag ihåg att mina äldre syskon utnyttjade min rädsla. Jag minns att vi kunde sitta vid matbordet och någon sa "Jenny, vet du att det susar i säven?" och jag blev rädd, började gråta och blev arg för att syskonen fortsatte "vadå, jag sa ju bara att det susar i säven...". Lika lite som jag minns varifrån min rädsla kom från, lika lite minns jag hur den försvann. Men jag minns att jag en gång i tiden blev hysterisk när jag hörde de fyra orden det susar i säven.
Nu är, lyckligtvis, mina två rädslor borta. Däremot har nya rädslor tagit vid. Nu är jag hysteriskt rädd för:
* Höga höjder
* Spindlar
När jag var yngre var jag inte alls rädd för höjder. Jag kunde åka fritt fall flera gånger om. Jag kunde stå på stegar och jag kunde gå på höga broar. För tre år sedan var jag och Simon på Gröna Lund och jag såg fram emot att åka fritt fall. Men när vi satte oss i stolarna kände jag paniken smyga sig fram. Funktionärerna knäppte fast oss, men jag ville hoppa av. Jag frågade om de kunde spänna loss mig, men jag fick till svar att jag var tvungen att åka. När vi sedan hissades upp kom paniken som ett brev på posten. Vi hissades högre och högre upp, och enda sättet att ta sig ner var att släppas ner. Sekunderna innan vi släpptes ner minns jag att jag tänkte "jaha, det är nu jag ska dö". Det var de längsta sekundrarna i mitt liv. När vi släpptes kändes det som att jag föll rak mot marken (det var ju också exakt det jag gjorde), men att ingenting skulle ta emot mig. Det kändes som att jag föll mot döden. Jag överlevde ju fallet, men den kommande natten drömde jag att jag föll om och om igen. Jag hissades upp, ramlade av stolen, föll handlöst mot asfalten och precis när jag dog vaknade jag med ett ryck. Om och om igen.
Den andra rädslan jag har är spindlar. Det gör ont i kroppen att bara skriva ordet. Jag har ingen aning om hur jag kan ha blivit så rädd. När jag var yngre kunde jag hålla dom i handen och ha dom som husdjur i en burk. Men nu rycker det till i varenda cell i kroppen så fort jag ser något som ser ut som en spindel. Jag vill verkligen inte vara rädd för spindlar, för det tar bort så mycket livskvalitet. Jag kan inte gå i skogen utan att fundera på spindlarna, jag kan inte vara i ett litet rum om jag ser en spindel där, jag kan inte bo ensammen eftersom jag inte kan plocka bort spindlarna själv... Jag vill att mina syskonbarn och mina framtida egna barn ska kunna gå i skogen tillsammans med mig. Jag vill kunna titta med lupp på olika spindelarter med mina elever. Jag vill kunna leva ordentligt, utan att vara rädd.
Jag har påbörjat en process där jag försöker övervinna min rädsla. Men sedan den traumatiska bilfärden (som ni kan läsa om HÄR) känns det hur svårt som helst. De värsta spindlarna är de med kroppen stor som en ärta och långa, snabba ben. Dom spindlarna är så äckliga, och något som gör dom ännu äckligare är att dom kan hoppa! Så man vet aldrig vart man har dom! Huvva.
Varför har vi rädslor? Jag försöker se något positivt med rädslorna, typ att höjdrädslan gör mig mer riskmedveten... Men jag ser verkligen inget positivt med min spindelfobi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar