Jag har haft den värsta träningsvärken någonsin. Varenda liten muskel mellan varje litet revben har gjort ont. Jag har inte kunnat skratta, inte kunnat hosta, och så fort jag ska sätta mig ner eller ställa mig upp får jag ta hjälp av mina armar och liksom trycka mig upp ur stolen.
Igår var jag, trots träningsvärken, på stepmuskel. På grund av blodgivningen hade jag inte lika mycket ork i musklerna och mjölksyran var nära. En sak som var bra med träningsvärken var att jag insåg att man använder magmusklerna så sjukt mycket, även om man står och kör vanliga biceps curls. Armhävningarna har aldrig varit lika jobbiga som igår, mest bara för att magen inte orkade hålla upp sig själv.
När jag cyklade hem kom mjölksyran i benen som ett brev på posten. Av ren vilja trampade jag på de sista metrarna, och så fort jag kom hem innanför dörren la jag mig pladask på golvet. Jag var så trött och slut att jag egentligen ville gråta, men min kropp såg allt som ett stort skämt och helt plötsligt får jag ett skrattanfall. Det var så roligt, men det gjorde så ont i magen, och ju mer jag skrattade desto ondare gjorde det, och ju ondare det gjorde desto mer skrattade jag. Knepig cirkel det där.
Imorgon är det min sista praktikdag, så igår bakade jag kärleksmums. Receptet verkade jättebra, så jag satte igång. Allt gick bra, och smeten smakade gott! Medan kakan var i ugnen lagade jag och Simon middag. Exakt samtidigt som äggklockan för kakan ringde, ringde ett annat alarm på min telefon. Jag och Simon skrattade litegrann och pratade om hur häftigt det är när oväntade saker sker exakt samtidigt. När middagen var klar kände vi hur det luktade bränt. KAKAN! Jag tog ut den, och den var alldeles svart i kanterna och på ovansidan. Jag skar bort det brända och konstaterade att det som inte blev bränt går att äta. Det var ungefär här jag for till Iksu på dödspasset.
När jag kom hem igen var jag som sagt supertrött, men jag var ju tvungen att göra klart kakan. Glasyren skulle göras, och medan jag gör den inser jag att jag har kvar ungefär en tesked för lite kakao och en halv deciliter för lite florsocker. Men jag kunde ju inte sluta nu, så jag fortsatte att göra min glasyr. När det var dags att hälla på glasyren ser jag att det inte alls räcker... Inte ens hälften av kakan var täckt av glasyr när kastrullen var tom (och då var ändå en stor del av kakan bortskuren). Suck.
Simon försökte trösta mig och skulle smaka kakan. Han tar en stor tugga, blir tyst i några sekunder innan han får upp munnen och säger (med munnen full med kaka): "kakan fordrar ganska mycket mjölk...". Jag tog en liten tugga, men det kändes som att kakan svällde i munnen och återigen fick jag ett skrattanfall. Jag var så trött, hade ont och hade precis gjort världens misslyckade kaka. Inte min bästa kväll...
Annars var gårdagen bra. Jag fick vikariera på fritids på eftermiddagen. Idag har vi haft skiddag, så jag har åkt skidor med alldeles för korta stavar. Ikväll ska jag och Simon på massagekurs och lära oss nacke/axlar. Imorgon är min sista praktikdag, men barnen blir inte av med mig så lätt... Jag ska nämligen vikariera på fritids igen, och imorgon är jag kvar tills alla barnen har åkt hem. Känns helt okej :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar